Ett syskon till Olivia?
Jag har ju liksom det bästa här, precis där, på min säng, vid min kudde!
Det här med att skaffa syskon till de barn man redan har. Jag har märkt att det är väldigt vanligt att man får sitt första barn och sen blir man fruktansvärt sugen, periodvis, att vara snabb med att skaffa ett syskon till detta lilla korn man redan har. Det ser liksom ut att vara ett återkommande tema. Jag kan börja med att säga att det är ca 6-7 år mellan mig och min syster. Det är ett ganska stort glapp, men å andra sidan kan jag inte veta hur det skulle vara eftersom min syster inte bor i Sverige, så vi har inte haft den där relationen som man kanske har med ett syskon som man ser ofta, årligen. Jag har i alla fall självklart också haft de där stunderna då jag tänkt "nej, jag vill ha en till typ... NU", men inte så ofta.
Jag kan fastställa ett antal saker:
1. Jag är rädd att min rygg ska gå sönder ännu mer av en till graviditet och är rädd för epiduralen eftersom jag är ganska säker på att det än den som ställt till det.
2. Jag vägrar naturlig förlossning och föredrar kejsarsnitt på grund av min sfinkterruptur tidigare även om jag vet att kejsarsnitt inte heller är att föredra.
3. Jag är egoistisk som tänker på min kroppsliga förändring och är rädd för att aldrig mer bli nöjd då min mage fick enormt med bristningar och ser fortfarande ut som en degklump.
2. Jag vägrar naturlig förlossning och föredrar kejsarsnitt på grund av min sfinkterruptur tidigare även om jag vet att kejsarsnitt inte heller är att föredra.
3. Jag är egoistisk som tänker på min kroppsliga förändring och är rädd för att aldrig mer bli nöjd då min mage fick enormt med bristningar och ser fortfarande ut som en degklump.
4. Vi måste gå igenom hela IVF behandlingen igen, från början till slut, vilket är både fysiskt och psykiskt påfrestande.
Min sambo tänker tvärtom. Han är sugen på barn nummer 2. Det märks. Jag har sagt "inga flera barn" och han säger "jo" utan tvivel flera barn. Det är ju väldigt fantastisk och med risk för att trycka in min sambo i en föreställning av vad som är manligt så är det väl kanske inte allt för vanligt att det är kvinnan som säger nej och mannen som säger ja? Eller har jag fel? Jag vet inte vad jag har kommit fram till egentligen, för visst vill jag att Olivia ska ha syskon, men jag tror min rädsla för att min kropp helt enkelt inte skulle orka mer vinner, i alla fall just nu och jag är väldigt säker på att jag kommer få käka upp mina ord och om 2-3 år sitter jag är gravid igen.
