Jylijah

Kan ni tänka er? Den lill* i magen har stannat kvar och vi hoppas att det fortsätter så! Vi ska bli föräldrar, pappa och mamma till världens finaste lilla mirakel. Vi har försökt kontakta de vi känner idag för ett personligt besked och nu kunde jag inte hålla mig längre från att meddela er alla andra. Jag är gravid!

Ps. Jag har lagt in en "baby-ticker", men den kanske inte stämmer precis på dagen för det får jag reda på imorgon. Jag gissar på att jag är inne i eller går in i vecka 5 imorgon och då stämmer den inte.. men det ändras efter samtalet med Huddinge imorgon!

Första brevet från Sophiahemmet anländer: 8/12 - 2010
Utredning sker i början av 2011
Vi ställs på väntelistan 11/3 - 2011
Vi får komma på nybesök 1/12 - 2011

IVF försök 1.
Långa metoden, spraystart 28/12 - 2011
Sprutstart 12/1 - 2012
Äggplock 25/1 - 2012
Resultat: 18 ägg, 4 kastas, 14 ägg befruktas, 1 får jag tillbaka och de andra odlas vidare på, men inget klarar sig, dvs 0 i frysen. Troligen blev jag överstimulerad.
Testdatum 12/2 - 2012.

Det känns lite konstigt när man ser det såhär svart på vitt. Kan ni tänka er att vi började allt det här för så längesen? Jag kan knappt tro på det själv. Dessutom var det faktiskt så att vi tjatade på sambons läkare i ca 6 månader innan hon äntligen lyckades skicka papper åt oss till Sophiahemmet. Det betyder egentligen att vi började ännu tidigare, men det här är de datum jag har. Jag har sparat alla papper vi fått och jag kommer aldrig slänga dom. Jag ska göra någonting fint av dom tillslut, för om Skrutt*n ligger där inne och boar in sig så vill jag att han/hon ska få se hur otroligt efterlängtad han/hon är/var. På nått sätt, även om det har varit jobbigt och det kommer bli ännu jobbigare om det här inte slutar som vi vill, så måste jag ändå säga att det är lite som ett mirakel. För det första så skulle det vara ett mirakel att vår lilla skrutt har sovit på ett "hotell-labb" i 2 nätter innan han/hon fick komma hem. Sen har vi faktiskt fått se skrutt när han/hon var minimalt liten. Vi såg hur skrutt flög iväg och hamnade på plats. Det var då namnet Sputnik kom till, men nu i efterhand så har sambon ändrat Sputnik till Skruttan för han är säker på att det kommer vara en liten flicka om det blir någonting. Jag är mer reserverad och bestämmer att vi får hålla oss till Skrutt*n för att inte inrikta oss på någonting som kanske är helt fel. På nått sätt så känner jag mig ändå lyckligt lottad som fått vara med om det här. Det är ju inte alla som får det och då känns det lite extra speciellt att faktiskt ha hela den här historien bakom sig om det här försöket lyckas. Det här är känslor jag har nu. Om det här försöket inte fungerar och vi får börja om från början kanske min inställning ändras helt, men nu lever jag som om det HAR fungerat. Nu är det bara att hålla tummarna! 

Nu börjar jag bli nojjig!! Jag har en hel lista på saker som jag tänker på. Jag har ju inställningen att det ska gå den här gången så jag gör som barnmorskan sa "lev som om du vore gravid". Nu börjar det närma sig till mitt testdatum (12/2) och nu börjar jag ju fundera på om det finns saker jag kan göra för att det här ska gå och inte skita sig. Klart jag förstår att jag inte kan göra nått egentligen, samtidigt så funderar man ju ändå på om man kan påverka. Jag har läst om kemisk missfall. Det innebär att en "vanlig" person som INTE genomgått ivf-behandling kan få missfall innan mens utan att ens veta om att hon varit gravid. Så kan det ju bli för mig också, bara det att nu vet jag ju om att jag KANSKE är gravid och då är det ju mer oroligt. Jag läser ivf-bloggarna.. en efter en får minus just nu och det är så jävla tråkigt att läsa. Man vill ju att alla ska plussa och blir självklart orolig och undrar om även jag är en som kommer få ett minus på söndag. Jag får så ont i hjärtat när jag läser vissa som genomgått ivf-behandling minst 6 ggr och det vill sig bara inte. Dom betalar höga summor och det bara rinner ut i sanden. Här är i alla fall några saker som jag tänker på:

• Får jag äta godis eller bör jag hålla mig borta från det helt med tanke på att det står att man ska hålla sig borta från sött.. men varför?
• Kanske att jag borde lägga av med kaffet helt eller ska jag lita på att man kan dricka några koppar om dagen, men inte för många?
• Två dagar kvar till BIM (beräknad-icke-mens) och jag är skitorolig att jag SKA få den och att det här försöket går åt helvete.

Uträkningen stämmer. Vi fick tillbaka Sputnik fredagen den 27 januari. Jag/Vi har testdatum den 12/2. Nu håller vi tummarna!

Man tror inte.. eller det är fel ordval, man anar inte (fast det gör man ju ändå), men man kanske tror att man är "den som kommer undan" den psykologiska biten som följer med IVF-processen, men idag insåg jag att det är oundvikligt. Igår när jag pratade i telefon med Alex sa jag att jag ändå var nöjd med att jag blev arg och inte ledsen över hur det här första försöket har gått. Jag är fortfarande arg, jag anser att läkarna har gjort en miss/flera misstag och det kommer jag ta upp med dom när vi får träffas nästa gång. Jag kommer insistera på att få göra den korta metoden och att dom tar blodprov samt flera VUL för att vara på den säkra sidan. Om det sen inte går som det ska efter det, då kan jag inte "lägga skulden" på någon annan än att det helt enkelt bara inte gick. Det är säkert lätt för läkarna att tro att när det kanske inte fungerar första gången så vill man gärna lägga ansvaret hos någon annan. "Det är ju inte fel på mig och tekniskt sätt inget fel på C heller, bara det att vi behöver hjälp" och det låter ju som att man därmed bollar över ansvaret på läkarna när det inte går/gick som det ska/bör, men det gör jag inte. Däremot vet jag att jag redan från början varit kritisk till deras hantering/val av metod och tillvägagång med mig/oss. Jag känner inte att läkarna har lyssnat på mig och jag känner ändå min kropp bäst. Jag vet redan sedan jag var mindre att jag blir starkt påverkad av alla mediciner. Jag påpekade det flera gånger och jag ifrågasatte och tog upp frågan om långa eller korta metoden. Jag ansåg inte att det var nödvändigt att "stänga av" min kropp för att sen chocka igång den med mediciner, jag trodde det skulle ge bakslag och jag tror att det har gjort det. Jag tror mina ägg blev "dåliga" eller inte så bra som dom skulle kunna varit på grund av deras val.

Nu till den psykologiska biten. Den är otroligt hård. I pappret vi fick hem stod det att många par eller bara den ena partnern kan behöva psykologisk hjälp under processen för att den är hård och jobbig. Jag är inte där ännu eller snarare, jag är nog där nu, men jag har alltid varit skeptisk till att prata med en främling som inte känner mig. Jag kommer inte göra det och jag vill inte göra det, därför kan det vara skönt att få skriva av sig här, det blir som terapi. Jag skriver ner mina ord och sen går jag vidare. Tankarna och känslorna finns kvar, men jag har fått utlopp av den där sista droppen som är påväg att rinna över bägaren genom att lägga ner de tankarna och känslorna här. Jag uppskattar att ni läser, för då vet jag att jag även blir hörd. Sen att jag inte vet vilka ni är, det gör ingenting, bara jag vet att någon hör mina tankar och kanske får förståelse för det jag känner. Just nu är det en bergochdalbana av känslor. Igår var jag stark, idag är jag "svag" om man ska välja ett sådant ord. Jag känner mig ledsen. Jag tror inte på det här. Det känns inte som att det kommer gå den här gången. Jag har smygtestat nu två dagar i rad. Varje morgon. Jag trodde jag såg en skymt av ett streck som ville utvecklas igår, men det var nog mer vilja i det strecket och hopp än verklighet och om det nu var ett streck så var det nog ägglossningssprutan som satt kvar. Idag var det nästan samma sak, men mer obefintligt än synligt och då tappar man hoppet. Man funderar över hur ont det gör i hjärtat. Den här väntan är outhärdlig. Jag vill bara leva vidare.

Mitt liv står stilla just nu. Jag sa i telefon igår att jag inte velat prata för på nått sätt har man känt sig misslyckad. Man gör det, även om man vet att man inte är det. Men så länge man inte kan ge en god nyhet känner man sig misslyckad. Nu känner jag inte så längre, det var nog för att jag var sjuk och skör, men nu känner jag mig bara trasig. Jag tänker att den här gången kanske inte går och inget till frysen. Två försök kvar och om dom inte fungerar då? Då måste vi börja fundera på att gifta oss och ställa oss i kö för att adoptera. Vi kanske aldrig får några biologiska barn och vi kanske får vänta i flera år på ett barn och vi kanske inte får barn alls. Jag tror många inte vet vad dom ska säga eller så säger dom var dom "tror" kan trösta. "Men ni ska se att det går bra tillslut" eller nått liknande och när jag skriver så nu låter det så dömmande, men det är det inte. Jag förstår varför man säger så, man vill ju trösta, men för mig är det också viktigt att få känna/tänka och prata om alla andra möjligheter OM ivf behandlingarna inte fungerar. För mig för det mer ont i hjärtat att säga "men tänk inte så eller men jag är säker på att det kommer gå tillslut" för jag känner ju inte så och jag vill inte ställa mig in på någonting som kanske inte blir. För mig är det viktigast att vara inställd på att det kan gå, det kan inte gå. Därför hamnar man i nått slags vänteläge. Man kan inte gå vidare i sitt liv. Jag vill inte öppna mina böcker, jag vill inte plugga, jag kan inte koncentrera mig på min skola, jag vill inte (även om jag älskar er alla) träffa mina vänner eller släkt. Livet stannar upp. Jag lever i nån bubbla. Där är jag. Vi är där, jag och sambon. Sen spräcker man den ibland, som igår, när jag kände att jag var stark nog att prata i telefon, men idag är det stängt igen. Idag vill jag inte se någon i ögona. Jag vill inte att någon ska fråga, jag vill inte prata om det, jag vill bara inte, men imorgon kanske det känns annorlunda.

Bild: Lånad från tradera. Det är säljaren som tagit bilden. Den här vann jag höromdagen och väntar spänt på att den ska komma i brevlådan. Jag ger blanka f-n i om det inte finns någon bebis ännu.. vi ska få en, så är det bara!

Det är svårt att inte slukas av alla tankar när man traskar runt hemma själv, men jag vill inte att ni läser det med deppiga ögon.. för så är det VERKLIGEN inte. Jag läser ivf bloggar och hittade ett inlägg igår där en kvinna beskriver hur man tappar greppet när man går hemma, om endast för en dag. Här går jag hemma varje dag, men jag försöker hålla fast vid verkligheten. Jag är glad över min rektion på alla dåliga nyheter, det visar min styrka. Jag ringde sambon, han lät mindre glad och igår frågade han mig "känner du dig gravid?".. jag svarade "nej, jag tror inte det eller jag vet inte" och så såg han låg ut. Han vill verkligen det här nu, det är så häftigt att höra och se det på honom. Vi blir så otroligt sammanbitna efter det här. Jag märker det. Vi hör ihop. Tillsammans gör vi det här. I början kände jag mig ensam stundvis, han var inte riktigt med, men nu när det är verkligt för honom ser jag att vi står på samma platform och väntar på samma tåg.. hand-i-hand.

Nu ska jag få utlopp för mina känslor här. Jag kan verkligen, även om ni inte tror på mig, vara ledsen, jag är bara så jävla förbannad. Det är lätt att skylla på andra, men jag kan verkligen inte låta bli att gå på min teori angående äggen. Jag är ju fertil, det vet vi och den första läkaren sa (läs detta gärna med en töntigt mörk och optimistisk röst) "att det skulle bli så mycket bättre kvalité på äggen med den långa metoden". Haha.. vilket jävla skämt! Nu ska man kanske få lägga sig i den där sängen igen och suga ut dom där äggen och visa hela ers höghet igen som om det vore så jävla okej! Dessutom slår tanken mig, tänk om vi inte lyckas igen då? Tänk om vi kör våra två gånger och så blir det ingenting? Vad gör vi då? Ja.. det lär vi ju märka under tiden som går och jag har absolut inga problem med att adoptera och då ska bara sambon hoppa på det tåget så tutar vi iväg! MEN FAN.. Ni vet han som ska stångas med Ferdinand på julafton? Han som sliter av sig håret, kläderna.. SÅ känner jag mig just nu.. jag vill bara springa ut på gatan och skrika! F-A-N ! ! ! Jag eller jag ska väl egentligen säga VI, men det är ju jag som tagit alla mediciner, började med det här den TJUGOÅTTONDE DECEMBER och nu är det den FÖRSTA FEBRUARI och vad har man fått för det? KANSKE en graviditet och INGA ägg till frysen! Ska jag säga "sånt är livet" eller är det för tidigt??

Varför gör jag det? Jo, därför idag vaknade jag upp positiv. Jag tror på det här, men jag känner också ett lugn att OM det inte skulle fungera den här gången så ska jag inte lägga mig ner och gråta floder. Självklart kommer jag bli ledsen och besviken, det kommer kännas som pesten, men jag har bestämt mig för att ta hand om mig själv om det inte blir någonting. Jag ska sätta igång med träningen, jag ska unna mig själv en vinkväll, köpa lite nya vårkläder osv. Dessutom blir det inte sista gången nu utan det här är endast början! Jag ger inte upp, vi ger inte upp, vi tror på det här nu! Fungerar det inte den här gången ska vi hoppa på tåget igen så fort vi kan! Vi vill det här lika mycket! Jag litar inte på några av mina symptomer för jag är ganska säker på att källan är min crinone gel och överstimuleringstabletterna, så nu är det enbart testerna som får vara min positiva källa. Jag väntar samtal nu från barnmorskan.. jag ska fråga om några av de 13 befruktade äggen som odlades vidare på har överlevt och klarat nedfrysningen. Om dom har det skulle det betyda att jag slipper göra samma procedur nästa gång (om det blir nån nästa gång). Det skulle innebär att jag förmodligen enbart får ta ägglossningstester för att hålla koll på när jag får ägglossning och sen åker man in dit, planterar in ett av de frysta äggen och sen är det två veckors väntan igen.

Nu ska jag dricka kaffe och sen ska jag djupdyka i mina skolböcker om ett tag!

---

Uppdatering: Nu har jag pratat med Huddinge. Av alla 13 ägg var det inga som blev nedfrysta. Dom sa till oss att dom hade varit "slöa" på att dela på sig och jag gissar på att det är på grund av att jag fick så många äggblåsor och många ägg men inga av någon jättebra kvalité eftersom dom överstimulerade mig. Nu är det bara att hoppas på att Sputnik är kvar där inne annars måste jag börja om från början IGEN! Fyfan alltså!! Jag ska lägga 30 minuter åt att vara ARG för jag är faktiskt mest ARG eftersom jag vet att läkarna klantade sig, sen ska jag borsta bort det från axeln och gå vidare. TVÅ HELA försök kvar nu.. sen får vi börja betala...

Åhh nu ska jag berätta hur jag mådde igår. Varning för alla morgonläsare!! Efter att jag skrivit mitt inlägg igår kände jag mig såsig i huvudet. Jag äter just nu en halv tablett på morgonen och en halv tablett på kvällen som ska motverka vätska i buken. Biverkningar är illamående, yrsel, hallucinationer osv. Apotekaren varnade mig och sa "ät gärna till tabletten för man kan må väldigt illa av den". Än så länge hade det ju gått bra, men jag åt en macka för att förhindra illamåendet. Sen tog jag en gel som jag ska ta. Biverkningar illamående, huvudvärk osv. Ja, dom två tillsammans var ingen bra kombination tillsammans med en macka och ett glas vatten, så en timme senare, efter att ha legat i sängen med grov ångest och smärta gick jag till toaletten och spydde som en gris. Conny kom in och "höll i min Tomb Raider toffs" och mitt i allt säger jag "du kan gå om du vill, jag vet att du inte klarar av spylukt"!! FY FAN va jag mådde dåligt, men efter det var jag bättre!! Jag ställde mig direkt på vågen för att se så att jag inte hade spytt på grund av att jag gått upp jättemycket i vikt, för det gör man tydligen om man är överstimulerad och då kan man också spy, men icke.. så jag la mig i soffan och där låg jag hela dagen!!

Idag är det en annan femma.. idag har jag inte velat skriva för tidigt om hur jag mår eftersom jag inte vill jinxa det, men nu kan jag nog säga att jag mår ganska bra. Jag åt färsk ravioli med svamp i till frukost (låter jätte äckligt), men det var bara för att jag VÄGRAR spy sådär igen. Jag har mina små aningar att det är den där gelen som skapar problem, men om jag mår FÖR dåligt av den måste jag ringa Huddinge och be dom byta eller nått.

Så känner jag någonting? Nej, det är svårt att urskilja symptomer mitt i alla spyor, illamående, dragningar, mensvärk osv.. fy fan alltså.. Igår sa jag till min mamma att jag ALDRIG MER vill göra om det här, då är jag hellre barnlös resten av mitt liv, men sen glömmer man ju och börjar om. Imorse vaknade jag upp och kände typ att det "klickade" till, typ som om sputnik hade landat, men det måste varit ren inbillning. Embryot flygter nämligen runt och fäster inte förrens 2-4 dagar efter återföring och idag är jag inne på "ruvardag 2" som man kallar det för. Nu känns det som om jag bara vill bli normal igen och gärna gravid såklart, men så att man kan skriva om någonting annat i bloggen och känna att man kan göra annat än att hänga i soffan hela dagarna och sova!!!

Ska berätta lite om idag. De var så häftigt, vi är båda helt till oss. Om vi hade svans skulle vi vifta på den. När vi kom dit fick vi på oss sjukhuskläderna som vanligt, men den här gången slapp man klä av sig allt.. bara byxor, trosor och strumpor. Vi fick vänta en liten stund men efter ett tag kom en barnmorska och ledde in oss i salen. et var samma barnmorska som hade skrattat åt Connys vener i armarna och hon kallade sig för dracula eftersom hon hade fått ta över när han skulle få en nål i armen i torsdags. Hon var jättesnäll och supertrevligt, kändes jätteskönt!! Sen träffade vi samma läkare som genomförde äggplock på mig och det var också jättebra!!! Väl där var det ju bara att visa allt igen, ingenting att skämmas för och tur den här gången att jag inte kunde bry mig mindre med tanke på att jag var upptagen med att ha ont i magen.. då tänker man mindre på hela situationen. Sen fick vi se med ultraljud på magen hur hon förde in ett rör med vårat embryo. Det var så häftigt! Det var världens häftigaste upplevelse och Conny utbrast "åh.. där är vår bebis"!! Hon liksom "sköt" iväg den och så flöt den upp och la sig på det tjockaste stället sa barnmorskan. Barnmorskan var dessutom nästan mer lyrisk än va vi var för hon tyckte att allt såg så utomordentligt bra ut och allt var väl mer eller mindre perfekt!! Vi tyckte det såg ut som om embryot flöt iväg som en lite rymdfärja så numera har vi döpt den/det till Sputnik! Nu ska Sprutnik bara landa också!! Från och med nu ska jag leva som gravid sa barnmorskan. Jag ska inte äta fisk, inget rått kött, inte dricka alkohol osv, men det blir ju inga problem då jag knappast gör det nu i alla fall.

Den 12/2 är det testdag och fan va vi hoppas!!!

Godmorgon! Nu skriver jag faktiskt från dator istället för mobilen. Det är därför mina inlägg har blivit så korta. Jag har inte haft nån lust att sätta mig vid datorn, men nu känner jag mig faktiskt bättre och det är ett bra tecken. Det smärtar inte lika mycket i magen längre, snarare känns det som en kraftig mensvärk och kanske lite luft i magen. Jag är fortfarande svullen som en ballong, men jag tog första promenaden med Lilleman utan Conny. Innan orkade jag inte, för varje steg jag tog och varje gång Lilleman ryckte i kopplet trodde jag att mitt inrede skulle ramla ur haha. Nu kände jag ingenting :) så det är bra.

Idag är en stor dag! Idag är dagen vi får tillbaka ett embryo så länge dom inte ser att jag har massa vätska i buken eller är för svullen, men förhoppningsvis har tabletterna hjälpt mot det och eftersom det är första gången har jag ingenting att jämföra med heller. Jag tror det jag känner är normalt utifrån barnmorskans beskrivningar, så nu är det bara att hoppas! Jag kokar kaffe och tänkte surfa runt lite på nätet. Skönt att känna att man börjar bli sig själv igen och tack för alla era fina sms och stöd :)

Precis innan äggplock!!

Så imorgon gäller det. Jag mår fortfarande bra och det är inget fel på mig. Känner att jag måste dokumentera det och poängtera det för att det känns dels bättre om jag går tillbaka i bloggen i efterhand och läser, samt att jag psykologiskt känner mig bättre när jag skriver att jag faktiskt mår bra. Dagen har spenderats med att gå igenom mitt och läkarens samtal i huvudet flera gånger om: "vad sa hon egentligen, hur sa hon det" och jag har funderat på hur man kan säga att någon kanske är överstimulerad på så kort tid utan att egentligen undersöka vidare. Jag har läst om personer som är överstimulerade och kommit fram till att deras läkare som trott att deras patienter är överstimulerade har tagit blodprov och haft koll på patienten varje dag vilket inte min läkare gjort. Jag undrar om hon kommer lyssna på mig imorgon när jag säger att jag mår bra eller om hon kommer strunta i det och utgå från att det här bara inte ska bli av för att jag sa att jag mått illa. Jag har spelat upp flera gånger i huvudet vad jag ska säga, vad jag inte ska säga för att det inte ska bli fel imorgon. Jag har kommit fram till att den här veckan som skulle bli spännande och rolig har än så länge börjat med kaos eftersom jag gråtit hela dagen igår, gått runt och funderat hela dagen idag, kanske får ett dålig besked imorgon och om jag får ett bra besked kommer jag förmodligen ändå oroa mig över att jag kommer dit på fredag och dom ändrar sig. Jag kan liksom inte glädjas även om jag vill.

Jag har försökt att tänka positivt, att vara glad över det som är bra och tänka att "några veckor till är inte så farligt" och med lite övertalan kanske jag kommer tro på det jag försöker säga mig själv? Jag inser att vi endast är i början av denna process och att allt kan hända på vägen och att det här kanske bara är början på en evighet. Jag förstår att vi kanske inte kommer få tillbaka ett embryo förrens om 3-4 veckor och att det blir vårat första försök då och om det inte lyckas kommer inte nästa försök bli på ett bra tag. Jag inser att allt tar tid, att allt inte går på räls och jag känner mig dum som känner som jag gör när vi som sagt endast är i början och så läser man andra som genomgått 3,4,5 IVF behandlingar och fortfarande tänder den där lågan av hopp varje gång. Jag känner att det gör ont nu i hjärtat och undrar hur ont det kommer göra om det här kommer ta tid? Jag känner mig klen som känner såhär redan.. jag trodde jag var stark. Men sen inser jag också att hur mycket jag än tänker idag kommer jag inte få något svar och får helt enkelt vänta till imorgon. Just nu borde jag vara lycklig, men det känns mer som om jag går mot min egen grav för jag kan inte få ut hennes ord ur huvudet: "räkna med att det inte blir någon åteföring då så blir du inte lika besviken".

Jag mår jättebra! Hon skrämde upp mig igår och sa att om jag är överstimulerad så kommer jag förmodligen reagera väldigt starkt efter ovitrellesprutan.. typ "explotioner" i magen, men jag känner ingenting. Jag har inga kräkningar, inget illamående, inte trött, jag mår riktigt bra faktiskt! Så på grund av att jag mår så pass bra som jag gör känner jag mig inte mycket orolig alls. Klart rädslan att det inte blir någon återföring finns kvar, men samtidigt mår jag så pass bra och tror att hon överreagerade när jag sa att jag mått illa de senaste dagarna för när jag tänker efter så var det bara fredag och söndagen som jag kände mig risig och då handlade det antingen om morgon eller kväll.. lördagen satt jag ju och smockade i mig godis med C i soffan. Nää jag hoppas det här ska gå vägen, men jag blir faktiskt lite irriterad att dom skrämmer upp än så pass mycket!! Jag har sovit skitbra inatt och nee jag kan inte säga annat än att jag mår skitbra! Tog en lång promenad med lilleman nu på morgonen och ska strax gå ner till ICA och handla lite. Det som gör mig mest orolig just nu är att dom inte kommer lyssna på mig när jag säger att jag mått bra och måste tala om för dom att SÅ dåligt har jag inte mått som hon tror att jag har gjort. Dom har inte lyssnat tidigare, så jag tror inte dom kommer lyssna på mig nu heller och DET gör mig orolig.. för då kanske dom inte återför fast det egentligen inte skulle vara några problem! Aahh.. det är bara att försöka ta sig igenom den här dagen så snabbt som möjligt så att det blir onsdag och vi får reda på vad som händer. När C kommer hem ska vi åka till Stadium och handla mjukisar för mina är smutsiga och efter äggplock imorgon vill jag inte klämma mig ner i ett par jeans eller leggings som stramar åt magen.

Jag hoppas ni förstår. Jag känner mig otroligt nere. Har legat under täcket sedan jag kom hem från promenaden med Lilleman. Mentalt har jag redan gett upp trots hennes ord "vi ska inte måla fan på väggen". När jag ligger under täcket känner jag hur jag mår illa och det påminner mig bara hela tiden som ett slag i ansiktet att det kanske inte blir någon återföring den här gången. Jag har inte lust att prata med någon eller träffa någon och det hoppas jag ni förstår. Det är ingenting personligt, men jag mår inte psykiskt bra just nu på grund av det här. Jag visste att det skulle göra ont, men inte så ont i hjärtat innan äggplocket ens blivit av. Jag förstod att jag kunde bli besviken, men inte besviken redan innan. Jag hade räknat med att kanske få göra flera omgångar, men inte att jag inte ens skulle få chansen att färdigställa omgång 1. Jag har hållit på med den här behandligen i EN MÅNAD nu.. att inte få göra färdigt tar kål på mig! Jag är otroligt arg på läkarna och vidhåller att dom har gjort fel. Nu återstår det att se 1. hur jag mår ikväll efter ovitrelle sprutan för enligt läkaren skulle jag må mycket dåligt av den om jag var överstimulerad och 2. sen får vi se vad som händer på onsdag.. antingen blir det ingen återföring, antingen blir det återföring efter 2 dagar eller så blir det återföring efter 5 dagar. Den som lever får se.

Det gick inte bra på Huddinge idag. För att ta det från början ska jag berätta att när vi började med den här behandlingen ifrågasatte jag läkarens bedömning att låta nedreglera mig först innan sprutorna. Jag gjorde det eftersom jag förstått att det göra man ofta, men i många fall just på grund av att det är fel på kvinnan. Jag VET att jag är väldigt fertil och jag förstod inte varför. Jag frågade barnmorskan redan på nybesöket och jag ringde till och med och frågade barnmorskan i telefon som tog min fråga vidare till den manliga läkaren som gjort bedömningen som svarade att "han trodde det skulle bli bättre så". Känns det som ett vettigt svar? Såklart jag antar att han trodde det skulle bli bättre så, men varför? Jag fick inget svar på det. Så jag gjorde den långa metoden, motstridigt.

I torsdags vad jag där och kollade min äggblåsor. En ny läkare utbrister "oj, här har det hänt mycket" och låt mig då påminna er alla om att jag kör en väldigt låg dos 125, men hon säger ingenting annat än att vi ska komma på måndag igen. Jag ser att hon suckar lite över att det är helg för det blir så långt mellan besöken, men hon kör på det.

Idag kommer jag dit. Jag tror inget annat än att det har gått bra och det har det, men FÖR bra! Jag har svarat på behandligen och fått ca 15 äggblåsor i höger äggstock nästan lika många på vänsta sidan. Vanligtvis producerar man INTE så många ägg.. man producerar äggblåsor men ETT ägg i månaden. Med behandligen ska man producera många ägg, men kanske inte full så många som dom trodde på. Dessutom har jag mått illa och varit svullen om magen och INTE gått upp i vikt eftersom jag mått illa och ätit mindre för det känns som om jag är full. Hon konstaterar att jag kanske har blivit överstimulerad. Jag har fått för hög dos. Jag har reagerat FÖR MYCKET. Det är inget fel på mina äggblåsor eller mina ägg. Dom ska plocka ut dom på onsdag, MEN dom kanske inte kommer sätta tillbaka något på fredag eftersom min kropp typ "inte mår bra". Sätter dom tillbaka ett ägg och det syns på onsdag att mina äggstockar "mår dåligt" så riskerar jag att må dåligt under hela graviditeten. Vad innebär detta? Jo, att jag plockar ut äggen på onsdag, sen väntar jag i 2 veckor på min mens, sen väntar jag i ca 1,5 vecka till ägglossning som jag ska ha koll på med ägglossningstest och SEN för dom tillbaka ett embryo. Detta i sin tur innebär att vi kanske inte får veta om jag är gravid förrens om SEX VECKOR och varför?? Jo, för att läkaren INTE LYSSNADE PÅ MIG och valde att låta mig göra den långa metoden istället för den korta.

Så jag sa det till henne, nu idag, att jag hade ifrågasatt läkarens bedömning och jag såg på henne att hon insåg att dom gjort ett misstag. Hon sa "om det blir nån mer gång får du göra korta metoden". Sen sa hon att vi inte skulle måla fan på väggen utan att vi just nu bara utgår från att vi plockar äggen på onsdag och så får vi se. Det känns hela tiden som om dom trampar som katter kring den heta gröten så jag sa "men lutar det åt nått håll.. jag vill hellre veta än att inte veta". Då sa hon "naee.. vi säger att du utgår från att vi INTE kommer sätta tillbaka ett embryo... så behöver du inte bli lika besviken". Jag är så jävla förbannad, jag är ledsen, besviken, arg och jag kan inte med ord beskriva hur dåligt jag mår just nu på grund av det här!! Jag vill bara gräva min egen grav och lägga mig där. Hon sa att dom i sånna fall fryser ner embryona och sen tinar upp dom. Bara det är ju riskabelt vad jag har förstått för det finns alltid en chans att dom inte klarar sig. Jag GÅR INTE MED PÅ DET HÄR! Jag mår hellre dåligt under hela graviditeten än att INTE få tillbaka ett embryo på fredag! Det här är DERAS fel och jag går inte med på att dom bestämmer om jag ska få tillbaka ett ägg eller inte. Det är fan inte okej! JAG SA JU FRÅN BÖRJAN ATT JAG INTE SKULLE GENOMFÖRA DEN LÅNGA METODEN!!! VARFÖR LYSSNADE INGEN??????

Ni kan inte förstå hur paff jag blev när jag tog min spruta idag. Jag skulle fylla i mitt papper där jag skriver ner hur hög dos det är kvar i pennan, hur mycket jag tar och vad som blir kvar. Då såg jag, hela mitt långa schema.. alla dagar, alla datum, höger eller vänster maghalva.. jag är stolt och jag är överlycklig. Det är, precis som ni ser, två sprutor kvar. Lördag kväll, söndag kväll och sen är det VUL på måndag vilket förhoppningsvis resulterar i goda nyheter och en ovitrellespruta som ska framkalla ägglossning så att de kan plocka äggen på onsdag. Jag har mått så dåligt de senaste dygnen. Igår och framförallt ikväll har jag mått jätteilla. Jag känner mig jättefull i magen, riktigt spänd, så nog har det hänt någonting i alla fall. Tänk att jag började spraya med suprecur den 28/12 2011 och idag är det den 20/1 2012. Tiden har bara rullat på och biverkningarna från sprayen skulle jag summera som en stor dos av depression, första dagarna av sprutorna var helt okej för då kände jag mig som en människa UTAN pms symptomer, men värst av allt jag upplevt än så länge är faktiskt nu. En känsla av pms, blandat med förstoppning (skratta på ni, men ni vill väl ha sanningen), illamående, kraftig huvudvärk som inte går bort även med två alvedon och ipren får jag inte ta, svårt att äta osv. Jag längtar till klockan slår 23.00 och jag kan ta en spray i ena näsborren så att jag sen kan få sova, men jag klagar inte... allt kommer vara värt det mot slutet, trots att vi kanske inte lyckas den här gången! Den som lever får se!

Vill ni höra? Det gick jättebra idag! Vi kom försent först på grund av trafiken, men det gjorde ingenting.. vi fick vänta på vår tur lite längre istället bara. När vi kom in var det rakt på sak. Conny ville också titta på mina äggblåsor så han stod bredvid och det kändes faktiskt jättebra!! Det blir nån skum känsla av samhörighet.. typ "nu gör vi det här TILLSAMMANS" :) Hon hittade flera stycken och gav ett block till Conny så att han skulle skriva ner storleken på alla. Hon sa "här har det hänt mycket" och räknade några på 15, några på 13, några på 14 osv.. ni förstår. När vi var klara fick jag ny tid på måndag och hon räknade ut att jag kommer spruta idag, fredag, lördag och söndag. Efter måndag har förmodligen blåsorna växt till sig ännu mer och är redo att plockas, så på ONSDAG är det preliminärt äggplock vilket innebär att vi förhoppningsvis får tillbaka ett embryo på fredag nästa veckan och då är jag tekniskt sätt gravid. Sen är det bara att vänta i ca 14 dagar och se om det har fastnat/tagit sig.. så runt den 10/2 kommer vi få reda på om den här omgången har lyckats! Nu är det bara att hålla tummarna! Vi är jätteglada!!!

Viktiga datum framöver:
23:e VUL 2
25:e äggplock
27:e återföring av embryo
ca 10/2 resultat!