Kritik!
Jag fullkomligen avskyr vår studievägledare. Jag skulle ringa expeditionen igår, men där sa dom att jag skulle ringa min studievägledare som jag inte kommer överens med. Så jag valde att skicka ett mail istället där jag meddelar att jag är sjuk och kommer inte vara där under veckan. Sen ska det ju inte vara mer med det. Jag får som svar tillbaka "Tack för ditt mail, jag återkommer när jag hinner". Ursäkta? Är inte det studievägledarens jobb att ta hand om ärenden som kommer från studenterna och hur prioriterar hon då mig om hon "återkommer när hon hinner"? Det ska ju inte vara mer än att typ "okej, jag fyller i att du har varit borta och kommer vara det den här veckan". Istället förvirrar hon genom att skriva att hon ska återkomma.. med vad? Jag HATAR Stockholms universitetet! Det har bara varit skit sedan jag började där!!
Solbrillor.
En stadig frukost!
Tja! Idag måste jag ändå säga att jag känner mig liiite bättre, men å andra sidan ser det ut att vara varannandag som jag är dålig, varannand som jag är bra. Jag ska sätta in pengar på sambons telefon så han kan ringa, hittade en lapp på golvet när jag vaknade "Jag har gjort kaffe, det är nog inte varmt när du vaknar, men du kan ju värma och skulle du kunna fylla på pengar på min mobil?" och självklart fixar jag det. Sen ska jag plocka undan i vardagsrummet, göra lite frukost.. samma kombination som igår och glutta lita på nått mysigt program. Uppdaterar mer om en stund.
Att vara sjuk och att inte få vara sjuk.
När man är sjuk får man aldrig riktigt vara sjuk, har ni tänkt på det? När jag är sjuk, som jag är nu, jag har fortfarande ont och att ge sig av till skolan för att sitta där i tre timmar och kanske inse halvvägs dit, där eller på väg hem att jag har så ont att jag bara vill lägga mig ner och dö känns inte exemplariskt. Så jag stannar hemma och då tänker jag att jag FÅR ligga i soffan, men icke. Jag har spenderat hela början av dagen med att ringa CSN för att höra hur jag gör när jag är sjuk (man vill ju inte bli av med sina studiepengar) och dom ber mig ringa till försäkringskassan där jag står i kö för att jag är nummer 61 och dom har 51 medarbetare... När jag väl kommer fram ska hon skicka hem papper som jag ska fylla i och i sin tur alltså läggas på lådan - vem gör det åt mig? Dom? Sen ska jag tydligen ringa skolan också och meddela att jag är sjuk och när jag ringer dit säger dom att jag ska ringa till min intution som har öppettider 14.00-15.00, så jag ställer alarmklockan på mobilen för att inte missa. Sen öppnar jag min studentmail och skickar ett mail till min lärare och meddelar henne om att jag är borta och kommer vara borta den här veckan, men att jag ska försöka läsa så mycket jag kan för att inte hamna efter. Nu återstår böckerna.. jag har inga böcker att läsa i och böckerna finns i Norrtälje bibliotek?
Så jag har skickat Conny att hämta böckerna efter hans jobb, men först måste jag ringa till biblioteket och be dom lägga undan, så jag gör det. När dom svarar säger dom att jag är skyldig 300kr.. för vad? Jag kunde ju låna om böckerna på nätet? Tycker inte gudarna att jag redan betalat en drös med pengar dom här veckorna?? Hon inser att dom har fel efter mycket om och men och tar bort 180kr.. nu är det bara 120kr kvar. Jag orkar inte bråka mer och ber henne lägga undan böckerna varpå hon ber mig skicka ett mail över böckerna som jag vill låna, så jag gör det. Nu har jag skickat en lista på 9 böcker.. 7 som finns där och 2 är reserverade. På det har jag även varit ute med Lilleman imorse och varit nere på ICA och skickat en matematikbok som jag sålde förra veckan och eftersom det var så mycket förra veckan och jag var helt död och inte kunde röra mig, dvs ett kolli har jag inte haft möjlighet att skicka den och imorse fick jag ett argt mail från en arg tjej. Så jag pinnade på, så fort jag kunde, det vill säga att jag sniglade fram ner till ICA och skickade hennes bok. Först tänkte jag "ska jag skicka ett mail tillbaka och berätta att jag varit dålig", sen insåg jag att hon inte kommer tro mig och ångrade mig för att en sekund senare ångra mig igen och skickade iväg ett mail som hon SÄKERT kommer ta som universums lögn. Så är det att vara sjuk i dagens samhälle mina vänner! Jag har inte legat på soffan en sekund idag och snart är det väl dags att masa sig ut med Lilleman igen. En promenad som vanligtvis tar 20 min tar mig ca 40 minuter att gå runt och det känns uppmuntrande när jag egentligen skulle vilja avklara den på 15 min och sen lägga mig igen. Det går alltså inte att vara sjuk om man inte har en sambo/vän/partner/nått hemma som tar hand om dig! Dessutom får man inte vara sjuk utan att fylla i papper på att man är sjuk och ringa femtio samtal för att alla ska veta att man är sjuk. Jag vet inte hur många gånger jag sagt idag i telefonen -" jag har varit hemma förra veckan och kommer vara hemma den här veckan också på grund av att jag och mina sambo genomfört en ivf-behandling och jag har svårt att gå och ont"... varpå jag får höra i telefonen -" en vad-behandling? och vad sa du?" vilket slutat med att jag bara sagt.. "jag mår dåligt, jag kan inte gå, jag har spytt.." Det blev liksom lättare så!
Så jag har skickat Conny att hämta böckerna efter hans jobb, men först måste jag ringa till biblioteket och be dom lägga undan, så jag gör det. När dom svarar säger dom att jag är skyldig 300kr.. för vad? Jag kunde ju låna om böckerna på nätet? Tycker inte gudarna att jag redan betalat en drös med pengar dom här veckorna?? Hon inser att dom har fel efter mycket om och men och tar bort 180kr.. nu är det bara 120kr kvar. Jag orkar inte bråka mer och ber henne lägga undan böckerna varpå hon ber mig skicka ett mail över böckerna som jag vill låna, så jag gör det. Nu har jag skickat en lista på 9 böcker.. 7 som finns där och 2 är reserverade. På det har jag även varit ute med Lilleman imorse och varit nere på ICA och skickat en matematikbok som jag sålde förra veckan och eftersom det var så mycket förra veckan och jag var helt död och inte kunde röra mig, dvs ett kolli har jag inte haft möjlighet att skicka den och imorse fick jag ett argt mail från en arg tjej. Så jag pinnade på, så fort jag kunde, det vill säga att jag sniglade fram ner till ICA och skickade hennes bok. Först tänkte jag "ska jag skicka ett mail tillbaka och berätta att jag varit dålig", sen insåg jag att hon inte kommer tro mig och ångrade mig för att en sekund senare ångra mig igen och skickade iväg ett mail som hon SÄKERT kommer ta som universums lögn. Så är det att vara sjuk i dagens samhälle mina vänner! Jag har inte legat på soffan en sekund idag och snart är det väl dags att masa sig ut med Lilleman igen. En promenad som vanligtvis tar 20 min tar mig ca 40 minuter att gå runt och det känns uppmuntrande när jag egentligen skulle vilja avklara den på 15 min och sen lägga mig igen. Det går alltså inte att vara sjuk om man inte har en sambo/vän/partner/nått hemma som tar hand om dig! Dessutom får man inte vara sjuk utan att fylla i papper på att man är sjuk och ringa femtio samtal för att alla ska veta att man är sjuk. Jag vet inte hur många gånger jag sagt idag i telefonen -" jag har varit hemma förra veckan och kommer vara hemma den här veckan också på grund av att jag och mina sambo genomfört en ivf-behandling och jag har svårt att gå och ont"... varpå jag får höra i telefonen -" en vad-behandling? och vad sa du?" vilket slutat med att jag bara sagt.. "jag mår dåligt, jag kan inte gå, jag har spytt.." Det blev liksom lättare så!
:)
Ligger i... Sääääängen och tittar på dvd film, Horton! Hur gick det till? Jo, vi har köpt en 32 tums tv till sovrummet och jag är så jävla nöjd och FAN va vi förtjänar det efter den omtumlande veckan som varit!! Imorgon ska jag ringa och beställa en inspelningsbar boxer + ett tvillingkort! Vi har handlat mat och Lilleman har fått ett uttragbart koppel, en ny leksak och ett tuggben :) jag mår fortfarande tusen gånger bättre och min aptit är tillbaka!! Det jobbiga är bara att man går runt och funderar på om det här ska funka nu eller inte! 2 veckor kvar innan vi vet svaret, men jag hoppas på ett plus innan det och lite symptomer tack!!
Dag 2.
Åhh nu ska jag berätta hur jag mådde igår. Varning för alla morgonläsare!! Efter att jag skrivit mitt inlägg igår kände jag mig såsig i huvudet. Jag äter just nu en halv tablett på morgonen och en halv tablett på kvällen som ska motverka vätska i buken. Biverkningar är illamående, yrsel, hallucinationer osv. Apotekaren varnade mig och sa "ät gärna till tabletten för man kan må väldigt illa av den". Än så länge hade det ju gått bra, men jag åt en macka för att förhindra illamåendet. Sen tog jag en gel som jag ska ta. Biverkningar illamående, huvudvärk osv. Ja, dom två tillsammans var ingen bra kombination tillsammans med en macka och ett glas vatten, så en timme senare, efter att ha legat i sängen med grov ångest och smärta gick jag till toaletten och spydde som en gris. Conny kom in och "höll i min Tomb Raider toffs" och mitt i allt säger jag "du kan gå om du vill, jag vet att du inte klarar av spylukt"!! FY FAN va jag mådde dåligt, men efter det var jag bättre!! Jag ställde mig direkt på vågen för att se så att jag inte hade spytt på grund av att jag gått upp jättemycket i vikt, för det gör man tydligen om man är överstimulerad och då kan man också spy, men icke.. så jag la mig i soffan och där låg jag hela dagen!!
Idag är det en annan femma.. idag har jag inte velat skriva för tidigt om hur jag mår eftersom jag inte vill jinxa det, men nu kan jag nog säga att jag mår ganska bra. Jag åt färsk ravioli med svamp i till frukost (låter jätte äckligt), men det var bara för att jag VÄGRAR spy sådär igen. Jag har mina små aningar att det är den där gelen som skapar problem, men om jag mår FÖR dåligt av den måste jag ringa Huddinge och be dom byta eller nått.
Så känner jag någonting? Nej, det är svårt att urskilja symptomer mitt i alla spyor, illamående, dragningar, mensvärk osv.. fy fan alltså.. Igår sa jag till min mamma att jag ALDRIG MER vill göra om det här, då är jag hellre barnlös resten av mitt liv, men sen glömmer man ju och börjar om. Imorse vaknade jag upp och kände typ att det "klickade" till, typ som om sputnik hade landat, men det måste varit ren inbillning. Embryot flygter nämligen runt och fäster inte förrens 2-4 dagar efter återföring och idag är jag inne på "ruvardag 2" som man kallar det för. Nu känns det som om jag bara vill bli normal igen och gärna gravid såklart, men så att man kan skriva om någonting annat i bloggen och känna att man kan göra annat än att hänga i soffan hela dagarna och sova!!!
Idag är det en annan femma.. idag har jag inte velat skriva för tidigt om hur jag mår eftersom jag inte vill jinxa det, men nu kan jag nog säga att jag mår ganska bra. Jag åt färsk ravioli med svamp i till frukost (låter jätte äckligt), men det var bara för att jag VÄGRAR spy sådär igen. Jag har mina små aningar att det är den där gelen som skapar problem, men om jag mår FÖR dåligt av den måste jag ringa Huddinge och be dom byta eller nått.
Så känner jag någonting? Nej, det är svårt att urskilja symptomer mitt i alla spyor, illamående, dragningar, mensvärk osv.. fy fan alltså.. Igår sa jag till min mamma att jag ALDRIG MER vill göra om det här, då är jag hellre barnlös resten av mitt liv, men sen glömmer man ju och börjar om. Imorse vaknade jag upp och kände typ att det "klickade" till, typ som om sputnik hade landat, men det måste varit ren inbillning. Embryot flygter nämligen runt och fäster inte förrens 2-4 dagar efter återföring och idag är jag inne på "ruvardag 2" som man kallar det för. Nu känns det som om jag bara vill bli normal igen och gärna gravid såklart, men så att man kan skriva om någonting annat i bloggen och känna att man kan göra annat än att hänga i soffan hela dagarna och sova!!!
Ostmacka och vatten till frukost!
google.se ... Så söta att sätta ner ett värmeljus eller en liten blomma i :)
Nu är Sputnik iväg på uppdrag!
Ska berätta lite om idag. De var så häftigt, vi är båda helt till oss. Om vi hade svans skulle vi vifta på den. När vi kom dit fick vi på oss sjukhuskläderna som vanligt, men den här gången slapp man klä av sig allt.. bara byxor, trosor och strumpor. Vi fick vänta en liten stund men efter ett tag kom en barnmorska och ledde in oss i salen. et var samma barnmorska som hade skrattat åt Connys vener i armarna och hon kallade sig för dracula eftersom hon hade fått ta över när han skulle få en nål i armen i torsdags. Hon var jättesnäll och supertrevligt, kändes jätteskönt!! Sen träffade vi samma läkare som genomförde äggplock på mig och det var också jättebra!!! Väl där var det ju bara att visa allt igen, ingenting att skämmas för och tur den här gången att jag inte kunde bry mig mindre med tanke på att jag var upptagen med att ha ont i magen.. då tänker man mindre på hela situationen. Sen fick vi se med ultraljud på magen hur hon förde in ett rör med vårat embryo. Det var så häftigt! Det var världens häftigaste upplevelse och Conny utbrast "åh.. där är vår bebis"!! Hon liksom "sköt" iväg den och så flöt den upp och la sig på det tjockaste stället sa barnmorskan. Barnmorskan var dessutom nästan mer lyrisk än va vi var för hon tyckte att allt såg så utomordentligt bra ut och allt var väl mer eller mindre perfekt!! Vi tyckte det såg ut som om embryot flöt iväg som en lite rymdfärja så numera har vi döpt den/det till Sputnik! Nu ska Sprutnik bara landa också!! Från och med nu ska jag leva som gravid sa barnmorskan. Jag ska inte äta fisk, inget rått kött, inte dricka alkohol osv, men det blir ju inga problem då jag knappast gör det nu i alla fall.
Den 12/2 är det testdag och fan va vi hoppas!!!
Den 12/2 är det testdag och fan va vi hoppas!!!
Tack för allt stöd!
Otroligt stort tack till er alla som hört av er och som varit nyfikna! Nu kan jag meddela er att vi har varit där och vi fick tillbaka ett embryo! Nybörjare jag gravid till motsatsen bevisas! Vi tyckte båda att det var spännande och konstigt. Vi fick se på skärmen hur embryot "flöt iväg" på plats och det såg ut som en liten rymdfärja :) nu ska den bara stanna där så är allt bra! Jag är helt slut, har ont i magen, men vi får hoppas att det är värt det! Kram på er!!!
Äntligen tillbaka ... nästan som vanligt.
Idag är en stor dag! Idag är dagen vi får tillbaka ett embryo så länge dom inte ser att jag har massa vätska i buken eller är för svullen, men förhoppningsvis har tabletterna hjälpt mot det och eftersom det är första gången har jag ingenting att jämföra med heller. Jag tror det jag känner är normalt utifrån barnmorskans beskrivningar, så nu är det bara att hoppas! Jag kokar kaffe och tänkte surfa runt lite på nätet. Skönt att känna att man börjar bli sig själv igen och tack för alla era fina sms och stöd :)
Tänker tala om för er..
Tjoho! Känner mig skyldig att i alla fall tala om för er hur jag mår eftersom jag själv vet med mig att man kan vara rätt så nyfiken när någonting händer. Så uppdateringen lyder: jag mår bra, har fortfarande ont men jag har tagit en lugn promenad med Lilleman och karln här hemma. Huddinge har Inge ringt vilket är ett gott tecken och jag tror att återföringen blir av imorgon. Försäkringskassan har beslutat att älsklingen ska få handikappasersättning och vi fick en fin summa retroaktivt också! Vi har medvind just nu, men det kan alltid förändras så det gäller att njuta av nuet. Puss
Överkörd!
Om det fanns några garantier på att det här var sista behandlingen och första så skulle man ju vara överlycklig, men det gör det ju inte, fast jag är glad ändå. Man är ju lite orolig hela tiden att nått ska gå snett, men samtidigt är man väldigt positiv! Just nu ligger jag i sängen och jag känner mig överkörd! Ont i svanken på grund av ovitrellesprutan tror jag som fortfarande sitter i och gör att man får gravidsymptomer, öm i magen efter äggplock, ibland hugger det till och sätter jag mig för snabbt skulle man nästan kunna tro att någon stack en kniv i mig där nere... Men tydligen är allt det där normalt enligt barnmorskans beskrivning igår. Jag har blodtrycksfall och känner mig ur på grund av tabletterna som jag tar mot överstimulering.. Det är en av biverkningarna som tydligen är mycket vanligt.. man kan till och med hallucinera om man har otur haha!! Hon sa att tabletterna egentligen inte är direkt gjorda för överstimulering men fungerar för det också, så igår läste jag bipacksedeln där det står att dom bland annat och främst är till för personer med Parkinson sjukdom... intressant! Hoppas inte Huddinge ringer idag för då är det ett gott tecken på att allt är som det ska med befruktningen och imorgon blir jag en så kallad ruvare. Den 12/2 ska jag ta graviditetstest och se om allt har fungerat!! Om jag inte ringt er eller hör ät av mig så är det på grund av att jag som sagt känner mig överkörd! Ni får nog vänta i några dagar så att jag kan återhämta mig! Men jag svarar på sms :) och uppdaterar er här! Puss
Jaa
Slutsats: 18 ägg och återföring på fredag :) jag ska få nån tablett som ska motverka överstimulering OM jag är det, men det tor hon inte! Allt så bra ut, men det här var bara för art vara säker så nu är jag lycklig!!!!
Jag är färdig, nu är det älskling kvar!
Jag är klar och det gick jättebra!! Dom har hittat 9 ägg än så länge och har två rör till att kika på :) Conny var med mig och det kändes jättebra! Nu är det snart hans tur, men just nu ligger han och sover i sängen bredvid mig! Hon sa att det såg bra ut och nu väntar jag ju på besked om exakt hur många ägg det blev och om det blir nån återföring! Jag hade målat upp ett scenario där jag skulle må skit, men jag har knappt ont :) typ som lite värre mensvärk än vanligt men inget jag inte klarar av :) puss
Nu kör vi!
Precis innan äggplock!!
Blandade känslor inför imorgon.
Så imorgon gäller det. Jag mår fortfarande bra och det är inget fel på mig. Känner att jag måste dokumentera det och poängtera det för att det känns dels bättre om jag går tillbaka i bloggen i efterhand och läser, samt att jag psykologiskt känner mig bättre när jag skriver att jag faktiskt mår bra. Dagen har spenderats med att gå igenom mitt och läkarens samtal i huvudet flera gånger om: "vad sa hon egentligen, hur sa hon det" och jag har funderat på hur man kan säga att någon kanske är överstimulerad på så kort tid utan att egentligen undersöka vidare. Jag har läst om personer som är överstimulerade och kommit fram till att deras läkare som trott att deras patienter är överstimulerade har tagit blodprov och haft koll på patienten varje dag vilket inte min läkare gjort. Jag undrar om hon kommer lyssna på mig imorgon när jag säger att jag mår bra eller om hon kommer strunta i det och utgå från att det här bara inte ska bli av för att jag sa att jag mått illa. Jag har spelat upp flera gånger i huvudet vad jag ska säga, vad jag inte ska säga för att det inte ska bli fel imorgon. Jag har kommit fram till att den här veckan som skulle bli spännande och rolig har än så länge börjat med kaos eftersom jag gråtit hela dagen igår, gått runt och funderat hela dagen idag, kanske får ett dålig besked imorgon och om jag får ett bra besked kommer jag förmodligen ändå oroa mig över att jag kommer dit på fredag och dom ändrar sig. Jag kan liksom inte glädjas även om jag vill.
Jag har försökt att tänka positivt, att vara glad över det som är bra och tänka att "några veckor till är inte så farligt" och med lite övertalan kanske jag kommer tro på det jag försöker säga mig själv? Jag inser att vi endast är i början av denna process och att allt kan hända på vägen och att det här kanske bara är början på en evighet. Jag förstår att vi kanske inte kommer få tillbaka ett embryo förrens om 3-4 veckor och att det blir vårat första försök då och om det inte lyckas kommer inte nästa försök bli på ett bra tag. Jag inser att allt tar tid, att allt inte går på räls och jag känner mig dum som känner som jag gör när vi som sagt endast är i början och så läser man andra som genomgått 3,4,5 IVF behandlingar och fortfarande tänder den där lågan av hopp varje gång. Jag känner att det gör ont nu i hjärtat och undrar hur ont det kommer göra om det här kommer ta tid? Jag känner mig klen som känner såhär redan.. jag trodde jag var stark. Men sen inser jag också att hur mycket jag än tänker idag kommer jag inte få något svar och får helt enkelt vänta till imorgon. Just nu borde jag vara lycklig, men det känns mer som om jag går mot min egen grav för jag kan inte få ut hennes ord ur huvudet: "räkna med att det inte blir någon åteföring då så blir du inte lika besviken".
Jag har försökt att tänka positivt, att vara glad över det som är bra och tänka att "några veckor till är inte så farligt" och med lite övertalan kanske jag kommer tro på det jag försöker säga mig själv? Jag inser att vi endast är i början av denna process och att allt kan hända på vägen och att det här kanske bara är början på en evighet. Jag förstår att vi kanske inte kommer få tillbaka ett embryo förrens om 3-4 veckor och att det blir vårat första försök då och om det inte lyckas kommer inte nästa försök bli på ett bra tag. Jag inser att allt tar tid, att allt inte går på räls och jag känner mig dum som känner som jag gör när vi som sagt endast är i början och så läser man andra som genomgått 3,4,5 IVF behandlingar och fortfarande tänder den där lågan av hopp varje gång. Jag känner att det gör ont nu i hjärtat och undrar hur ont det kommer göra om det här kommer ta tid? Jag känner mig klen som känner såhär redan.. jag trodde jag var stark. Men sen inser jag också att hur mycket jag än tänker idag kommer jag inte få något svar och får helt enkelt vänta till imorgon. Just nu borde jag vara lycklig, men det känns mer som om jag går mot min egen grav för jag kan inte få ut hennes ord ur huvudet: "räkna med att det inte blir någon åteföring då så blir du inte lika besviken".
Nu uppdaterar jag igen bara för att ni ska veta hur det ligger till..
Lilleman kikade vad som fanns på bordet och sen hörde han någonting från trapphuset...
Forfarande inget fel på mig och jag skulle väl bli förvånad om det skulle smälla till helt plötsligt, men jag vågar inte säga för mycket heller. Jag har städat upp här hemma, ska dammsuga också, sen är det någorlunda snyggt. Jag har lektion och egentligen ser jag inget hinder till att inte gå på den, så jag ska nog pallra mig iväg på den senare. Jag är SÅ kaffesugen, men vi har ingen mjölk och då måste jag gå och handla. Jag skrev ju att jag skulle göra det, men så insåg jag att lägenheten ser ut som ett bombnedslag och när jag kommer hem imorgon efter äggplock kommer jag INTE vilja sitta i skiten och heller inte orka städa, så det fick bli nu. Allt går så snabbt när man har diskmaskin! Har ni tänkt på det? När man städar så är köket värst.. det är skit överallt, kartonger, smutsigt på bordet, glsas, bestick osv.. men när man har diskmaskin tar det 5 minuter att röja undan all disk, sen drar man en trasa över alla ytor och KLART! Fantastiskt! Forfarande den bästa industriella investeringen vi gjort på alla snart fem år tillsammans :)
Återföring eller ej? Jag mår bra, så jag hoppas!
Hoppfull.
Just nu känner jag mig ändå lite hoppfull. Läkaren påstod att jag skulle må jättedåligt efter sprutan om jag var Överstimulerad, men jag mår prima.. till och med bättre än innan! Spänningen i magen har släppt och jag känner mig som en människa. Vanliga biverkningar som kommer dagen efter är gravidsymptomer, alltså illamående, ont i magen osv, men så länge jag inte har JÄTTEont behöver jag nog inte oroa mig. Jag hoppas läkaren uttryckt sig klantigt och tagit ut lite i förskott när hon "ville säga det innan så att jag inte får en chock på onsdag om det inte blir någon återföring" som hon uttryckte sig. Nu håller vi tummarna för att det ska gå vägen ändå! Jag är som sagt hoppfull för stunden och det är en bättre känsla än tidigare!
Om jag inte svarar..
Jag hoppas ni förstår. Jag känner mig otroligt nere. Har legat under täcket sedan jag kom hem från promenaden med Lilleman. Mentalt har jag redan gett upp trots hennes ord "vi ska inte måla fan på väggen". När jag ligger under täcket känner jag hur jag mår illa och det påminner mig bara hela tiden som ett slag i ansiktet att det kanske inte blir någon återföring den här gången. Jag har inte lust att prata med någon eller träffa någon och det hoppas jag ni förstår. Det är ingenting personligt, men jag mår inte psykiskt bra just nu på grund av det här. Jag visste att det skulle göra ont, men inte så ont i hjärtat innan äggplocket ens blivit av. Jag förstod att jag kunde bli besviken, men inte besviken redan innan. Jag hade räknat med att kanske få göra flera omgångar, men inte att jag inte ens skulle få chansen att färdigställa omgång 1. Jag har hållit på med den här behandligen i EN MÅNAD nu.. att inte få göra färdigt tar kål på mig! Jag är otroligt arg på läkarna och vidhåller att dom har gjort fel. Nu återstår det att se 1. hur jag mår ikväll efter ovitrelle sprutan för enligt läkaren skulle jag må mycket dåligt av den om jag var överstimulerad och 2. sen får vi se vad som händer på onsdag.. antingen blir det ingen återföring, antingen blir det återföring efter 2 dagar eller så blir det återföring efter 5 dagar. Den som lever får se.
"Vi ska inte måla fan på väggen ännu"
Det gick inte bra på Huddinge idag. För att ta det från början ska jag berätta att när vi började med den här behandlingen ifrågasatte jag läkarens bedömning att låta nedreglera mig först innan sprutorna. Jag gjorde det eftersom jag förstått att det göra man ofta, men i många fall just på grund av att det är fel på kvinnan. Jag VET att jag är väldigt fertil och jag förstod inte varför. Jag frågade barnmorskan redan på nybesöket och jag ringde till och med och frågade barnmorskan i telefon som tog min fråga vidare till den manliga läkaren som gjort bedömningen som svarade att "han trodde det skulle bli bättre så". Känns det som ett vettigt svar? Såklart jag antar att han trodde det skulle bli bättre så, men varför? Jag fick inget svar på det. Så jag gjorde den långa metoden, motstridigt.
I torsdags vad jag där och kollade min äggblåsor. En ny läkare utbrister "oj, här har det hänt mycket" och låt mig då påminna er alla om att jag kör en väldigt låg dos 125, men hon säger ingenting annat än att vi ska komma på måndag igen. Jag ser att hon suckar lite över att det är helg för det blir så långt mellan besöken, men hon kör på det.
Idag kommer jag dit. Jag tror inget annat än att det har gått bra och det har det, men FÖR bra! Jag har svarat på behandligen och fått ca 15 äggblåsor i höger äggstock nästan lika många på vänsta sidan. Vanligtvis producerar man INTE så många ägg.. man producerar äggblåsor men ETT ägg i månaden. Med behandligen ska man producera många ägg, men kanske inte full så många som dom trodde på. Dessutom har jag mått illa och varit svullen om magen och INTE gått upp i vikt eftersom jag mått illa och ätit mindre för det känns som om jag är full. Hon konstaterar att jag kanske har blivit överstimulerad. Jag har fått för hög dos. Jag har reagerat FÖR MYCKET. Det är inget fel på mina äggblåsor eller mina ägg. Dom ska plocka ut dom på onsdag, MEN dom kanske inte kommer sätta tillbaka något på fredag eftersom min kropp typ "inte mår bra". Sätter dom tillbaka ett ägg och det syns på onsdag att mina äggstockar "mår dåligt" så riskerar jag att må dåligt under hela graviditeten. Vad innebär detta? Jo, att jag plockar ut äggen på onsdag, sen väntar jag i 2 veckor på min mens, sen väntar jag i ca 1,5 vecka till ägglossning som jag ska ha koll på med ägglossningstest och SEN för dom tillbaka ett embryo. Detta i sin tur innebär att vi kanske inte får veta om jag är gravid förrens om SEX VECKOR och varför?? Jo, för att läkaren INTE LYSSNADE PÅ MIG och valde att låta mig göra den långa metoden istället för den korta.
Så jag sa det till henne, nu idag, att jag hade ifrågasatt läkarens bedömning och jag såg på henne att hon insåg att dom gjort ett misstag. Hon sa "om det blir nån mer gång får du göra korta metoden". Sen sa hon att vi inte skulle måla fan på väggen utan att vi just nu bara utgår från att vi plockar äggen på onsdag och så får vi se. Det känns hela tiden som om dom trampar som katter kring den heta gröten så jag sa "men lutar det åt nått håll.. jag vill hellre veta än att inte veta". Då sa hon "naee.. vi säger att du utgår från att vi INTE kommer sätta tillbaka ett embryo... så behöver du inte bli lika besviken". Jag är så jävla förbannad, jag är ledsen, besviken, arg och jag kan inte med ord beskriva hur dåligt jag mår just nu på grund av det här!! Jag vill bara gräva min egen grav och lägga mig där. Hon sa att dom i sånna fall fryser ner embryona och sen tinar upp dom. Bara det är ju riskabelt vad jag har förstått för det finns alltid en chans att dom inte klarar sig. Jag GÅR INTE MED PÅ DET HÄR! Jag mår hellre dåligt under hela graviditeten än att INTE få tillbaka ett embryo på fredag! Det här är DERAS fel och jag går inte med på att dom bestämmer om jag ska få tillbaka ett ägg eller inte. Det är fan inte okej! JAG SA JU FRÅN BÖRJAN ATT JAG INTE SKULLE GENOMFÖRA DEN LÅNGA METODEN!!! VARFÖR LYSSNADE INGEN??????
I torsdags vad jag där och kollade min äggblåsor. En ny läkare utbrister "oj, här har det hänt mycket" och låt mig då påminna er alla om att jag kör en väldigt låg dos 125, men hon säger ingenting annat än att vi ska komma på måndag igen. Jag ser att hon suckar lite över att det är helg för det blir så långt mellan besöken, men hon kör på det.
Idag kommer jag dit. Jag tror inget annat än att det har gått bra och det har det, men FÖR bra! Jag har svarat på behandligen och fått ca 15 äggblåsor i höger äggstock nästan lika många på vänsta sidan. Vanligtvis producerar man INTE så många ägg.. man producerar äggblåsor men ETT ägg i månaden. Med behandligen ska man producera många ägg, men kanske inte full så många som dom trodde på. Dessutom har jag mått illa och varit svullen om magen och INTE gått upp i vikt eftersom jag mått illa och ätit mindre för det känns som om jag är full. Hon konstaterar att jag kanske har blivit överstimulerad. Jag har fått för hög dos. Jag har reagerat FÖR MYCKET. Det är inget fel på mina äggblåsor eller mina ägg. Dom ska plocka ut dom på onsdag, MEN dom kanske inte kommer sätta tillbaka något på fredag eftersom min kropp typ "inte mår bra". Sätter dom tillbaka ett ägg och det syns på onsdag att mina äggstockar "mår dåligt" så riskerar jag att må dåligt under hela graviditeten. Vad innebär detta? Jo, att jag plockar ut äggen på onsdag, sen väntar jag i 2 veckor på min mens, sen väntar jag i ca 1,5 vecka till ägglossning som jag ska ha koll på med ägglossningstest och SEN för dom tillbaka ett embryo. Detta i sin tur innebär att vi kanske inte får veta om jag är gravid förrens om SEX VECKOR och varför?? Jo, för att läkaren INTE LYSSNADE PÅ MIG och valde att låta mig göra den långa metoden istället för den korta.
Så jag sa det till henne, nu idag, att jag hade ifrågasatt läkarens bedömning och jag såg på henne att hon insåg att dom gjort ett misstag. Hon sa "om det blir nån mer gång får du göra korta metoden". Sen sa hon att vi inte skulle måla fan på väggen utan att vi just nu bara utgår från att vi plockar äggen på onsdag och så får vi se. Det känns hela tiden som om dom trampar som katter kring den heta gröten så jag sa "men lutar det åt nått håll.. jag vill hellre veta än att inte veta". Då sa hon "naee.. vi säger att du utgår från att vi INTE kommer sätta tillbaka ett embryo... så behöver du inte bli lika besviken". Jag är så jävla förbannad, jag är ledsen, besviken, arg och jag kan inte med ord beskriva hur dåligt jag mår just nu på grund av det här!! Jag vill bara gräva min egen grav och lägga mig där. Hon sa att dom i sånna fall fryser ner embryona och sen tinar upp dom. Bara det är ju riskabelt vad jag har förstått för det finns alltid en chans att dom inte klarar sig. Jag GÅR INTE MED PÅ DET HÄR! Jag mår hellre dåligt under hela graviditeten än att INTE få tillbaka ett embryo på fredag! Det här är DERAS fel och jag går inte med på att dom bestämmer om jag ska få tillbaka ett ägg eller inte. Det är fan inte okej! JAG SA JU FRÅN BÖRJAN ATT JAG INTE SKULLE GENOMFÖRA DEN LÅNGA METODEN!!! VARFÖR LYSSNADE INGEN??????
Tradera - gå in och buda
FÖR ATT KOMMA TILL MINA AUKTIONER KLICKA HÄR!
Auktionerna går ut den 26/1. Puss
FÖR ATT KOMMA TILL MINA AUKTIONER KLICKA HÄR!
Flummig morgon eller så
terapi
Idag ska jag gå på terapi. Ljusterapi ;) solarium med andra ord för er som inte hänger med i svängarna. Sen ska jag måla om naglarna.. men jag har funderat så länge på om man ska gå någosntans och göra fina manikyrnaglar? Jag är så kräsen bara med vem/var jag gör mina att jag aldrig kommer iväg. Jag är skeptisk hela tiden och litar inte på att dom gör ett bättre jobb än..??... mig?? Om jag ändå visste hur man gjorde med akryl skulle jag göra det själv!
Godmorgon - tvättstugan
Blää! Jag älskar när det är städat, klarar inte av när det är stökigt för länge, men jag har blivit så lat sen vi flyttade från Norrtan. I stan finns annat att göra än att städa och jag prioriterar det inte på samma sätt, så när jag väl ska städa eller tvätta så hatar jag det!! Vi bor högt upp i huset och tvättstugan är längst ner.. det är inte en dans på rosor när man ska springa upp och ner, upp och ner var 40:e minut. Dessutom är tvätt-tiderna helt rubbade. Man får inte tvätta på några röda dagar, inte på söndagar och inte efter nio på kvällen suck. Aja.. ska slänga i mig några klunkar kaffe och sen blir det till att gå ner igen för jag har bara bokat tvättstugan till klockan 13.00. Det är ett tips till er som inte håller tiderna nere i tvätten. Om ni bokar lite kortare och bara några få timmar så blir ni tvugna att hålla tiden och får lika mycket gjort på den tiden som om ni hade bokat flera timmar och låtit det gå en 30 minuter mellan varje tvätt.. slöseri med tid och det drar bara ut på det. Puss
Korvkorv..
Sammanfattning - två sprutor kvar..
Ni kan inte förstå hur paff jag blev när jag tog min spruta idag. Jag skulle fylla i mitt papper där jag skriver ner hur hög dos det är kvar i pennan, hur mycket jag tar och vad som blir kvar. Då såg jag, hela mitt långa schema.. alla dagar, alla datum, höger eller vänster maghalva.. jag är stolt och jag är överlycklig. Det är, precis som ni ser, två sprutor kvar. Lördag kväll, söndag kväll och sen är det VUL på måndag vilket förhoppningsvis resulterar i goda nyheter och en ovitrellespruta som ska framkalla ägglossning så att de kan plocka äggen på onsdag. Jag har mått så dåligt de senaste dygnen. Igår och framförallt ikväll har jag mått jätteilla. Jag känner mig jättefull i magen, riktigt spänd, så nog har det hänt någonting i alla fall. Tänk att jag började spraya med suprecur den 28/12 2011 och idag är det den 20/1 2012. Tiden har bara rullat på och biverkningarna från sprayen skulle jag summera som en stor dos av depression, första dagarna av sprutorna var helt okej för då kände jag mig som en människa UTAN pms symptomer, men värst av allt jag upplevt än så länge är faktiskt nu. En känsla av pms, blandat med förstoppning (skratta på ni, men ni vill väl ha sanningen), illamående, kraftig huvudvärk som inte går bort även med två alvedon och ipren får jag inte ta, svårt att äta osv. Jag längtar till klockan slår 23.00 och jag kan ta en spray i ena näsborren så att jag sen kan få sova, men jag klagar inte... allt kommer vara värt det mot slutet, trots att vi kanske inte lyckas den här gången! Den som lever får se!
Ett extra hjärta till en älskad vän.
Äntligen fredag - som jag har längtat.
google.se
VUL 1 - allt såg skitbra ut!!
Viktiga datum framöver:
23:e VUL 2
25:e äggplock
27:e återföring av embryo
ca 10/2 resultat!
Lyckliga!
Allt gick JÄTTEBRA, uppdaterar när vi är hemma!
Imorgon får vi veta hur ivf behandlingen går..
Nu är det läggdags.. längtar redan till kaffet. Måste säga HEJ och välkommen till några nya läsare som hänger med ser det ut som. Nu är ni minst 30 st varje dag! Jättekul!! Puss
Pust och stön.
Hur förberedd man än är så visar dig sig att man alltid glömmer någonting varje dag känns det som. Idag var det kaffet. Det är bara att traska ut. Måste ha mitt morgonkaffe. Imorgon bär det av till Huddinge för att se hur mina äggblåsor ser ut. Låter ju sjukt när man säger det. "Hur mår dina äggblåsor?" Mitt i allt hoppas jag ju självklart att dom mår bra, har klätt sig i finkostym och är redo att gå på fest snart för det är i alla fall jag. Vi hoppas på gala nu på måndag efter helgen, det vore kanon. Vad tror ni? Sjunde sprutan är tagen, inga konstigheter, gjorde inte alls ont .. nu är det bara nässprayen klockan elva och sen får man sova. Det blev en fika med Alex på fridhemsplan idag, supermysigt och perfekt som avslut på en lugn dag! Ska bara poängtera att skriver jag en enda mening om behandlingen i mina inlägg hamnar dom under kategorin "första ivf försöket" eftersom det är lättast för mig att gå tillbaka och hitta det i efterhand.
Terapi för själen!
Gammal hagga till morsa?
Tydligen är förstföderskan i Stockholm ca 30 år gammal. "Vi är lite äldre" sa om på nyhetsmorgon och räknade upp vilken ålder förstföderskorna har i olika städer. Jag kan inte påstå att jag tycker att 30 år är gammalt. Snarare skulle jag vilja säga att när man närmar sig 40 år, då har man gjort sitt OM det inte finns omständigheter som har försenat. Det går ju egentligen inte att "sätta en ålder" på när man bör eller ska ha barn. Det är indivudiellt. Men visst finns det en "trend" på att skaffa barn senare. Varför? Karriären, alla vill numera göra karriär INNAN dom skaffar barn. Sen finns den där standardbilden över att man borde ha fast inkomst, utbildning, bostad klappat och klart innan man skaffar barn för att det ska då vara mycket bättre. Klart utgångspunkten kan vara mer eller mindre bra, men jag tycker man ska skaffa barn när man är redo, mogen, vill och när man har råd att ta hand om ett barn. Vilken budget man sen lägger och om man spenderar pengarna på H&M eller NK till bebisen är upp till var och en. Jag blandar. Jag är student, köper billiga märkeskläder på rean nu, kommer säkert köpa märkeskläder sen också, men då ser jag till att lägga dom pengarna på tjocktröjor, ytterkläder osv.. kanske inte en body. Men tillbaka till åldern. Det där är svårt. Personligen vill jag ha barn tidigare än sent. Jag vill inte att mina barn ska ha en "gammal" mamma eller pappa. Jag har på nått sätt fått nån slags "stackars dig-känsla" när man gått i skolan, kanske nr man var 13 år gammal och fått höra att ens kompis föräldrar redan är närmare 50 års sträcket. Det betyder ju inte att man är en dålig förälder på grund av att man är äldre, inte heller när man är yngre. Man måste helt enkelt bara förhålla sig till vad man själv vill. Sen kommer den där känslan på grund av att jag tänker att det kanske inte är rättvist mot barnen när dom växer upp och inser att deras mamma eller pappa inte kommer kunna vara med när dom gifter sig eller så eftersom dom kanske inte lever längre. Samtidig så skulle man kunna dra ännu längre paraleller då och säga att man aldrig kan veta oavsett ålder hur länge en person lever, det kan hända en olycka imorgon.. men jag tror ändå ni förstår vad jag menar. Men jag tycker att det är MÅNGA som har fått nån sån där panik över att de bara MÅSTE skaffa sig den där utbildningen, ha sparpengarna på kontot, resa jorden runt osv innan dom skaffar barn och på nått sätt kan jag inte se det som "åh.. va smart du är som tänker så, bäst att göra allt innan man får barn". Snarare undrar jag istället "men kan du inte resa MED ditt barn sen? eller byta jobb NÄR du fått barn?" Det låter liksom näst intill som att jorden går under när man kommer få barn och då är det lika bra att man gör ALLT innan för sen kommer man inte ha ett liv längre. Så är det ju inte. Det blir vad man gör det till. Jag hatar den där kommentaren typ "jo, men det är ju inte samma när man fått barn sen". Nej, det är klart? Man skaffar ju inte barn för att livet ska se likadant ut som innan? Men det är snarare vad DU gör av livet tillsammans med din familj sen som visar hur du vill leva. Om man lägger sig själv åt sidan helt, aldrig går ut, aldrig träffar sina vänner, inte reser utomlands.. blir mer eller mindre handikappad på grund av att man får barn, då är det upp till var och en, men jag tycker det är jättetråkigt!! Klart man kanske väljer att inte dra på suparresa med sina vänner i en vecka på Bali, men å andra sidan finns det ju faktiskt ingenting som säger att du INTE kan göra det om du har en partner som du kan lämna ditt barn till i en vecka. Låter det oansvarigt? Nej, det är dömmande människor som ser till att det låter oansvarigt! Jag kommer däremot förmodligen INTE göra det för man vill inte göra det, man är inte i samma behov, men kommer vilja resa med min familj. Jag tycker Katrin Zytomierska är ett ganska bra exempel på mamma. Hon är sig själv nu igen, hon lever inte genom sin son, hon lever MED sin son och sin partner. Det är skillnaden tror jag. Att leva MED eller GENOM. Ni behöver inte hålla med mig, det är bara bra att alla har olika åsikter, men det här är mina och sen får vi se om de ändras när jag väl får barn. Vi får helt enkelt återkomma då och se vad jag säger då. Kan vara intressant :)
Ballong.
Visst är den fin? Hjärtat alltså.. det finns på Mio inne i stan. Man får ett till litet porslinshjärta som ligger inuti hjärtat på bilden. Jag vill ha någonting att lägga älsklingens medicin i för det ser så tråkigt ut med burkar på bordet och då bestämde jag mig för att köpa den här. Just nu sitter jag och dricker capuccino från vår lilla maskin. Nu har jag blivit lite svullen om magen från sprutorna. Igår var spruta nr 6 och det börjar visa sig. Man ser nästan gravid ut.. förstod inte när folk sa det tidigare i alla bloggar, men nu fattar jag. På kvällen syns det som mest efter sprutan, men annars mår jag ju prima skinka så jag kan inte klaga. Jag har inte gått upp i vikt heller och det är jag så tacksam för! Imorgon ska jag iväg till Huddinge och se hur allt står till och hur vi ska gå till väga nu. Jag hoppas ju på att dom vill genomföra äggplock på måndag redan eftersom det har gått 12 dagar då, men det är ju varken dom eller jag som bestämmer det... min kropp är bossen. MEN jag vet att man brukar spruta 10-12 dagar. Allt är SÅ spännande!!!
Gripsholm stjärnkudde
Turkost iphoneskal
www.tradera.se
Jag budar på det här fina skalet på tradera. Jag är kär i turkost och jag vill så gärna ha ett turkost skal till min telefon. Innan var det rosa, sen ljusblått fast genomskinligt som jag fick gratis när jag köpte silverschampo i vintras och NU vill jag ha ett turkost. Det ser ut att bli svårt att få tag på ett turkost skal, har ni tips på några sidor som säljer det? Hittade i alla fall det här och nu har jag lagt ett litet bud. Det är bra med tradera. Man får det man vill ha, MYCKET billigt och nöjd blir man! Hoppas jag vinner!
Ralphie hjärta Julija
And its a Lovestory. Vi älskar varandra redan.
Adidas orginal.
Skumt
Tycker inte min räknare fungerar. Det har varit 9 personer här inne idag, än så länge och på bloggen visar den 4?
Göra lite nytta.
Då har man sagt upp sitt träningskort. Jag har betalat räkningar och kom precis på att jag skulle se när kortet går ut. Jag köpte kortet den 2 februari och egentligen skulle det här blivit sista månaden, men självklart, om man har det på autogiro så får man betala för 2 månader till. Så den här månaden drar dom pengarna och nästa månad. Men det är inte så farligt. Jag kan ju träna där då. Jag har inte alls haft någon träningslust under hösten. Bara stundvis. Jag har inte gått tillräckligt många gånger för att betala 300kr i månaden. Absolut inte. Så nu sitter jag här och funderar, vad ska man göra nu? Jag vet ju att när våren kommer är man ute väldigt mycket och när jag betalar betalar jag ju även för en månad i förväg, så jag kan fortfarande utnyttja mitt kort i februari OCH mars om jag har förstått det rätt. Sen kommer våren. Jag kan ändå inte teckna något nytt kort just nu när jag har ett, så jag kommer avvakta tills jag vet vad som händer med IVF behandlingen. Sen kan jag bestämma vad för slags träning jag behöver och om det kräver ett gymkort eller om powerwalks på kvällarna och hundpromenader 3 gånger om dagen kommer räcka. Jag är väldigt sugen på WC (world class) eftersom sambons syster pratar om att köpa kort där och jag ÄLSKAR WC! Jag tycker dom är fantastiska! Dessutom har dom tydligen studenrabatt så det kostar 350kr i månaden OCH dom ligger i Alvik, så jag kan ta bussen utanför dörren i princip.. tuffa till Alvik och träna, sen hem igen. Ingen promenad, ingen tunnelbana hit och dit. Det är ju SÅ man vill ha det. Jag tycker det har varit jobbigt att åka till Fridhemsplan som närmaste gym. Det känns kort, men ändå långt. Man vill ha relativt gångavstånd så att man, på kvällarna, kan slänga på sig träningskläderna, sätta sig på bussen, åka och träna, sen hem igen om man vill. Okej, det är det ultimata och jag vet att det är svårt att hitta om man inte bor MITT inne i stan, på typ fridhemsplan. Aja, nu ska jag sluta babbla om träningskort.
I alla fall.. från tåkigt till tråkigt. Jag skulle betala en räkning och så hittde jag den inte så jag ringde bolaget och sa "hej, jag vill betala den här räkningen, men behöver OCR nummer och det står på min sambo". Nej.. då fick jag inte ocr numret för de kunde inte dela ut det eftersom dom inte hade nån fullmakt på att JAG får ringa istället för honom... Okej... Vem fan ringer och ber om att FÅ BETALA någon annans räkning? Om dom tänker att dom ska skydda personen allså. Jag har ju redan personnummer.. siffror från förra månadens räkning och den innan osv. Jag kan förstå om dom inte vill lämna ut när jag enbart lämnar namn eller nått. Men att inte lämna ut ett ocr nummer när nån ringer och VILL betala en räkning är ganska konstigt? Så jag började fundera och resonerade fram att den enda anledningen till att dom inte kan ge mig numret måste vara på grund av att de överhuvudtaget inte får bekräfta att den här personen har ett konto hos dom. Så måste det ju vara, för pengarna vill dom ju ha och vem som betalar bryr dom sig nog inte om, men dom får nog inte ge mig numret på grund av att dom då automatiskt bekräftar att den här personen har ett kontrakt hos dom. Det kom jag fram till och då kan jag tycka att det är okej eftersom jag, som sitter här och inte har mycket annat för mig, började tänka på exempelvis män och kvinnor som är osams. Scenario: Mannen ringer och kollar upp kvinnan, "vad har hon tecknat för avtal" osv.. dom svarar och vips så vet han.. detta gäller tvärtom också. Det är inte så smart. Så egentligen, i min frustration måste jag ändå ge en applåd till företaget som tiger.
I alla fall.. från tåkigt till tråkigt. Jag skulle betala en räkning och så hittde jag den inte så jag ringde bolaget och sa "hej, jag vill betala den här räkningen, men behöver OCR nummer och det står på min sambo". Nej.. då fick jag inte ocr numret för de kunde inte dela ut det eftersom dom inte hade nån fullmakt på att JAG får ringa istället för honom... Okej... Vem fan ringer och ber om att FÅ BETALA någon annans räkning? Om dom tänker att dom ska skydda personen allså. Jag har ju redan personnummer.. siffror från förra månadens räkning och den innan osv. Jag kan förstå om dom inte vill lämna ut när jag enbart lämnar namn eller nått. Men att inte lämna ut ett ocr nummer när nån ringer och VILL betala en räkning är ganska konstigt? Så jag började fundera och resonerade fram att den enda anledningen till att dom inte kan ge mig numret måste vara på grund av att de överhuvudtaget inte får bekräfta att den här personen har ett konto hos dom. Så måste det ju vara, för pengarna vill dom ju ha och vem som betalar bryr dom sig nog inte om, men dom får nog inte ge mig numret på grund av att dom då automatiskt bekräftar att den här personen har ett kontrakt hos dom. Det kom jag fram till och då kan jag tycka att det är okej eftersom jag, som sitter här och inte har mycket annat för mig, började tänka på exempelvis män och kvinnor som är osams. Scenario: Mannen ringer och kollar upp kvinnan, "vad har hon tecknat för avtal" osv.. dom svarar och vips så vet han.. detta gäller tvärtom också. Det är inte så smart. Så egentligen, i min frustration måste jag ändå ge en applåd till företaget som tiger.
Cocktail av information.
google.se
1. jag lever
2. dom ringde från Huddinge igår och talade om för mig att jag ska fortsätta med samma dos och att jag ska komma på VUL nu på torsdag.
3. skolan gick bra igår, nu måste jag bara ordna med lite böcker.
4. jag är ledig idag, vet inte vad jag ska göra, men det känns ganska skönt att kanske bara vara hemma faktiskt.
5. man kanske skulle bättra på brännan i ett solarium?
6. igår gick jag på stan med Nina (sambons syster) och jag fick med mig en snygg Adidas "jacka/tjocktröja" lite fotbollsinspirerad som jag tittat på tidigare, sen åt vi middag här hemma alla tre :)
7. mitt träningskort går ut om 1-2 månader och nu står jag i valet och kvalet om jag ska köpa nytt/var ska jag köpa då osv..
Jag lovade ju er bilder på mina smycken.
Som plåster på såret..
Då har man tagit blodprov på morgonen. Jag är inte alls spruträdd och tycker inte att det gör speciellt ont heller. Det som gjorde blodprovet spännande är väl snarare att det är ännu en milstolpe avklarad. Om ni undrar varför jag tar bilder på blodprovet, sprayen, puregonen och allt som hör till så är det för att jag självklart kommer vilja skriva ut lite bilder och mina tankar för att sen sätta ihop dom i en liten bok. Det är ju trots allt vägen till vårat barn. Igår när vi skulle sova kom vi på nått sätt in på (vet inte alls hur) om vi skulle få en flicka. Jag skojade med Conny och sa att OM det blir en flicka ska jag köpa en knallrosa åkpåse och en rosa vagn. Det som chockade mig var att jag fick ett helt annat svar än jag förväntade mig: "inte en rosa vagn, men en rosa åkpåse kan jag gå med på".. haha gulligt. Kan inte tänka mig C gå och dra runt på en vagn med en rosa åkpåse.. eller är det så att jag kan se den bilden fraför mig och att jag tycker det ser så roligt ut snarare? Ja, det är långt kvar ännnu, vi är fortfarande kvar i behandlingen, men ibland poppar det upp roliga samtalsämnen. Dom är inte alltid långa, ibland bara några meningar, men korta, goda och roliga.
Blodprov + sprutdag 5
Igår var ni många här inne på bloggen såg jag nu. Välkommen nya läsare om ni stannar kvar. Kan uppdatera er lite i vad som händer. Jag är 23 år gammal, studerar på Universitetet och är MITT uppe i en IVF behandling (vi försöker alltså få barn genom provrörsbefruktning).
Idag ska jag iväg och ta blodprov och det ska bli så spännande att se vad dom säger efter det. Jag känner inte av sprutorna så mycket, så jag gissar på att dosen är för låg och att dom kommer höja den. Just nu tar jag ju 125 och jag har läst/fått för mig att det är typ en "prövodos" mer för att se om det är rätt självklart eller om det är för lågt. Det är nämligen så att man kan bli ÖVERstimulerad och då kan man få jätteont och behöva avsluta behandlingen, så de ger än hellre för lite i början för att kunna reglera det där sen än för mycket på en gång. Det enda som hänt sen jag började spraya och spruta är att jag har gått ner 1 kg och det är konstigt med tanke på att de flesta går UPP i vikt tydligen? Men jag har liksom tappat aptiten lite sen jag började med allt det här.. jag går liksom runt och känner mig konstant hungrig så när jagska äta får jag inte ner så mycket. Inte för att jag klagar på det, men ändå. Det står liksom i pappret på biverkningar "viktökning" eller nått sånt.. men jag har läst att det faktist är några som går ner i vikt också, så det är jag absolut inte orolig för. Jag tror på det här nu, det bara ska fungera. Vi ska få en oktober-bebis! Det hoppas jag verkligen på!
Idag ska jag iväg och ta blodprov och det ska bli så spännande att se vad dom säger efter det. Jag känner inte av sprutorna så mycket, så jag gissar på att dosen är för låg och att dom kommer höja den. Just nu tar jag ju 125 och jag har läst/fått för mig att det är typ en "prövodos" mer för att se om det är rätt självklart eller om det är för lågt. Det är nämligen så att man kan bli ÖVERstimulerad och då kan man få jätteont och behöva avsluta behandlingen, så de ger än hellre för lite i början för att kunna reglera det där sen än för mycket på en gång. Det enda som hänt sen jag började spraya och spruta är att jag har gått ner 1 kg och det är konstigt med tanke på att de flesta går UPP i vikt tydligen? Men jag har liksom tappat aptiten lite sen jag började med allt det här.. jag går liksom runt och känner mig konstant hungrig så när jagska äta får jag inte ner så mycket. Inte för att jag klagar på det, men ändå. Det står liksom i pappret på biverkningar "viktökning" eller nått sånt.. men jag har läst att det faktist är några som går ner i vikt också, så det är jag absolut inte orolig för. Jag tror på det här nu, det bara ska fungera. Vi ska få en oktober-bebis! Det hoppas jag verkligen på!
Vakna sent idag.
Morn raringar! Jag klev upp sent idag, började städa hemma och nu sitter jag vid vardagsrumsbordet med min kopp kaffe och funderar på vad man ska göra av den här dagen? Det är kallt ute, men härligt väder. Gick nyss it och ställde mig på balkongen och kände av läget liksom. Det är alltid tyst ute på söndagar, förutom fålarna som kvittrar. Jag laddar batteriet till systemkameran så jag ska se om man kan knäppa några bilder på mina smycken jag köpte igår :) ibland är jag på jättedåligt köphumör, men de senaste dagarna vill jag bara shoppa, shoppa, shoppa! Kanske för att jag typ suttit hemma i 2 veckor utan att göra ett skit? Conny sitter och spelar dataspel... Det är jag mindre glas för, snart gör vi om "pillrummet" till kök istället för han har fastnat där inne som en tonåring! Han kommer få fyrkantiga ögon snart ;) måste putsa fönster också, dom ser för jävliga ut, men av erfarenhet är det inte så smart att göra det när det är minusgrader ut, så det får vänta. Är det fler än jag som lääääängtar till våren??
Jag vill ha ett hus..
Piffar upp vardagsrummet med en Gripsholmkudde
google.se
Jag älskar stjärnmönstret. Till mitt "nya" vardagsrum som jag så snyggt har dekorerat i härliga färger så behöver jag nu en jävligt snygg kudde i soffan också. Jag ÄLSKAR kuddar.. det är tydligen min "grej" har jag kommit på.. för jag har tusentals kuddar och nu har jag snart ännu en till!! Jag uppdaterar soffkuddarna eftersom jag inte kan uppdatera soffan lika ofta ;) Sugna på en likadan? Sök på "kuddfodral orion sand" och klicka hem en du med. Märket är Gripsholm och det finns jättemånga fina! Jag ville få hem den här först för att vara helt säker på att det är rätt och är det de, då klickar jag hem en till fast hel beige med en stor vit stjärna i mitten!! Sen vill jag ha ljusblåa "saling" i sovrummet! Aaahh... jag vill ha alla deras kuddar! OCH lexington! Gå in på NK, dom har rea på Lexington just nu! Var SÅÅÅ nära på att få med mig hem ett överkast idag för 400 kr, halva priset.. men imorgon ska jag visa vad det blev istället. Fick med mig hem ett par örhängen och ett armband från märket Golddigger till mig, ett till armband med fina stenar i svart och ett Golddigger armband till herrar åt Conny som blev nöjd!! Nu kanske ni tror att jag är tokig som bara shoppar, men jag har inte ens handlat för 1000kr och fått saker värda ca 2000kr, känn på den du! Allt har varit på rea :) Man får inte vara dum! Sa ju att jag skulle vänta på NK:s rea!
D for Dasia eller Oscaria?
Älsklingen tycker alltid jag köper dåliga skor. Ibland stämmer det, men för det mesta förstår han sig inte på det här med att tjejer vill vara snygga, gärna ha ett par skor för olika tillfällen. Han tror att det ska finnas nått "all around shoes" som funkar i regn, snö och på sommaren.. känns som det i alla fall. Jag har velat ha ett par sneakers nu i läder så att det håller mot snön och även om det regnar. Mitt i allt letande hittade jag dom här ute på stan. Dom är på rea, halva priset. Båda har kostat 1000kr och nu 500 lappen.. det är billigt och en investering. Det är mocka på utsidan och fårskinn inuti, det andra ord VARMT! Det här KAN inte vara fel, men tro mig, jag ska visa dom för honom nu när han kliver upp så ska vi se vad han säger. Jag gissar på att han kommer dissa skorna på grund av att det är mocka som blir blött när det är blött ute.. vi får se ;)
Marc Jacobs ägare.
Relativt dålig bild tyvärr.. tog den med vår dåliga rosa digitalkameran för batteriet i systemis är tomt för stunden.
Yes! Igår blev jag ägare till ett par nya Marc Jacobs örhängen. "Adopterade" dom inne på NK details när jag var inne i stan. Som en liten present från mig till mig. Fick även med mig en kalender på hela 2012 i oranget läder på ordning och reda, så nu kan jag hålla koll på alla tider. Älsklingen ligger och sover fortfarande. Vi hyrde en film igår, captain America tror jag den hette och jag kan varna er, den är inte värd pengarna. Dålig film. Tror inte ens C tyckte om den faktiskt. Han var skeptisk och relativt uttråkad, precis som jag, hälften in i filmen. Morgonkaffet slinker inte ner lika bra som det ska.. tycker min mugg smakar blod? Vad ska ni hitta på idag?
älskade hem nu är du vacker igen.
google.se
Gör om i bloggen
PS. Ni får leva med hur det ser ut just nu och hur det ser ut när man klickar på "kategorier" osv för jag har inte hunnit lägga in koden överallt, men nu tror jag att det är dags att lämna datorn en stund för här kan jag inte sitta hela dagen.
Morsning korsning
Jag skulle aldrig rört bloggen. Skulle flytta på mina kommentarer och det blev ju bara katastrof.. nu funkar ingenting och jag blir så jävla trött. Får ta och dricka en kaffe istället, fundera över vad jag ska göra. Det går ju inte att lämna kommentarer? *suck*
Första sprutan tagen!
Precis som rubriken lyder, nu har jag tagit första sprutan för 45 minuter sen. Älsklingen hjälpte mig att sätta ihop allting och sen testade vi så att den fungerade som den ska :) Nu får vi se hur många jag ska ta, men det står ju 10-12 och jag räknar med 12 så elva kvar innan äggplock! Det ska bli spännande att få höra på måndag vad dom säger angående dosen. Nu tar jag 125 och det är ganska lågt tydligen. Jag tror inte någon kan ana vad jag känner just nu, det är en mix av alla fantastiska känslor. Jag har bestämt mig för att vara positiv så långt det går för det finns ingen anledning till att ta ut ett negativt resultat i förskott, utan här är vi lyckliga :)
Kanon.
Måste bara "skryta" lite och säga att det finna ingenting i världen just nu som kan göra mig ledsen. Okej, det gör det självklart, många saker, men just nu i denna stund mår jag så bra. Jag är färdig med kursen, ganska nöjd med tentan så nu ska jag lägga den på lådan och mailade precis iväg den. Jag har skrivit kompletteringsuppgiften för att jag inte var på exkursionen och mailade precis in 2 sidor till henne också med referenser och en intervju. Jag har plockat undan ALLA böcker på databordet och dragit en trasa över allt damm och ni kan inte ana hur skönt det känns. Det blir liksom som ett avslutat kapitel. Nu går jag in på termin tre på måndag nästa vecka och ska även ta blodprov på morgonen för att se om jag ska öka eller minska dosen puregon. Om två veckor återfår vi förhoppningsvis ett embryo som också ska utvecklas till en bebis och jag håller verkligen tummarna för det här (vet att det kommer bli en besvikelse om det inte fungerar, men det är bättre att tänka positivt). Försäkringskassan har slutat bråka och vi fick bra besked igår. På morgonen igår slapp vi undan böter på minuten och det var som ett jävla mirakel. Allting går som smort just nu och jag hoppas att det fortsätter göra det. Det har varit jobbigt ett tag faktiskt, jag har känt mig ganska nere och det märker jag nu när jag börjar bli stabil igen. Förmodligen har det varit sprayen, men nu när jag vet att vi går in i ett annat skede så har jag tagit mig upp igen oavsett spray eller ej. Jag har vunnit jättefina saker på tradera och nere i videobutiken väntar alfons åberg och änglarnas stad. Vi har biokort som jag tänkte se om C vill utnyttja imorgonkväll :) Allt är bara BRA! Hoppas ni också mår bra!!!
Godmorgon
Då kör vi morgoninlägget. Vem skulle på lektion idag? - jag. Vem stannar hemma? - jag! Varför? - för att det regnar ute och jag tänker inte frysa arslet av mig i 3 timmar för att "göra upp eld". Så nu har jag skrivit kompleteringsuppgiften. Det gick snabbt. Med 1,5 radavstånd går allting snabbt och det enda jag saknar är intervjun som ska läggas in. Bra där! Då slapp man det. Jag har inte druckit kaffe, det måste jag göra... men ampullerna i maskinen är slut och då blir man slö. Orkar inte KOKA kaffe med filter, kaffepulver, vatten.. haha. Väntar för övrigt på massa härliga traderavinster som jag gjort. Och nu när jag säger det så kan jag också säga att det handlar om småkronor, inga big dollars här inte, med tanke på att jag "klagade" igår på pengarna. Jag ska städa lite hemma, tvätta ikväll, lägga min tenta på brevlådan, maila min tenta och sen återstår dagen till de man vill göra. Kanske en film i mysvädret?
Puregon
Imorgon är det dags.
google.se
Annars blev det asjobbigt på apoteket idag igen. Tror ni inte att jag fick samma kärring igen som första gången? För det första stod det att väntetiden var 30 minuter för de hade hög belastning idag.. det är konstigt för att hämta ett recept. Jag och älsklingen satt och väntade, pratade och jag hade ju berättat om tidigare händelse och vi hoppades på att inte få henne.... sån tur har man inte. När vi kommer fram strular hon fram och tillbaka, C himlar med ögona när hon inte ser och yrar runt bakom disken för att leta efter paketen. Hon hämtar fel, byter ut, ska hämta någonting som sen visar sig inte finnas. Sen säger hon också att jag ska betala ytterligare 500kr... suck, det var bara att betala. Den här månaden har varit hård. Julklappar, allt runt julen, nyårsafton, 1800 kr för apoteket på mig, 960 kr till för min del innan månaden är slut eftersom mitt högkostnadsskydd har gått ut, resterande belopp för C har inte heller sitt högkostnadsskydd helt betalt ännu, sen kanske vi måste ordna taxi från sjukhuset på äggplockdagen eftersom ingen av oss får köra (och även om jag hade fått göra det så vet vi ju alla att jag inte får göra det eftersom jag inte har körkort). Kanske får fråga om nån kan skjutsa oss dit och hem. Ja.. så den här månaden har varit hård, men efter hårda tider väntar bättre och jag VET att det kommer bli bättre :) så jag gräver inte ner mig.
PS. Jag är brunhårig igen. Tonade i "ljus gyllen askbrun" och jag är nöjd! Kommer sakna det blonda lite, men nu förbereder jag!
En milstolpe avklarad.
Jag blev lite förvånad. Nu när jag satt vid datorn, efter att ha surfat runt i en timme på olika bloggar, kom jag på att jag kanske ska skriva ut schemat för den här terminen eller första kursen i alla fall. Så jag ramlade in på barn och ungdomsvetenskapliga hemsidan och letade efter min kurs. Skrev in kurskoden och insåg helt plötsligt att detta är termin 3. Alla andra har alltså läst 2 terminet och jag har läst 3 terminer. Det innebär att till sommaren har jag bara 1,5 år kvar på min utbildning som är 3,5 år. Det kräver faktiskt en klapp på axeln till mig av mig själv. Den första kursen som jag ska gå nu heter Moment 1, Estetiska lärprocesser, språk och multimodalitet 15 hp och vi får se vad den har att bjuda på. Det står att man ska lära sig om teorier om kommunikation, språkutveckling, begreppsbildning, flerspråkighet osv.. låter ganska intressant faktiskt. Jag gillar språk, speciellt när jag är intresserade av flerspråkighet.
Vi gör det på mitt sätt.
Valet och kvalet: Färga håret mörkt nu och kanske slippa färga det igen om vi lyckas med vår IVF eller behålla det blonda och kanske leva med en jätteful utväxt.
Hur det än blir så vet jag att det förmodligen kommer bli en sån där "ååhh.. varför gjorde jag inte det här tidigare"-moment. Det brukar bli så. Ska läsa runt lite på alla IVF bloggarna nu. Förresten, fan va skönt att det inte är snö ute. Jag brukar älska vintern, jag accepterar den, men i år har jag haft svårt att göra det på grund av bristen på snö. En del av mig har tyckt att det har varit skönt att det inte är nån snö, till exempel nu så känns ju våren tusen gånger närmre, men samtidigt har det varit jobbigt för julkänslan försvann lite och hösten har känts som en uttragen process. Men vet ni vad? Jag är i alla fall lycklig! Jag är så hoppfull in för 2012 så det är helt jävla galet! Jag tror verkligen att det kommer bli ett jäkla bra år!! Håll tummarna för det!!
Gonatt!
google.se
Nu är det dags att gå och lägga sig tror jag.. älsklingen packar ihop, så då ska jag också göra det. Sov gott! Puss
Nu händer det grejer här ska ni veta.
google.se
Lite självrannsakan på morgonen.
Jag har funderat lite på allt jag skrivit de senaste dagarna, ni vet det där med att bry sig om mig. Imorse slog det mig att jag har blivit ett monster av sprayen. Jag menar, kom igen! Det är inte synd om mig, det är en jävla nässpray och vem fan bryr sig om en nässpray? Jag måste be om ursäkt för att jag låtit som en egoistisk elak häxa, för det är absolut inte meningen, även om det är så jag känner ibland. Jag tror bara att i en annorlunda situation, som är helt ny, känner man sig nog (oavsett hur mycket människor man har runt omkring sig) ganska ensam. Ordspråk: "Man föds ensam, man dör ensam" och inte för att låta så hemsk, men det stämmer nog och man är ensam i livet också. Jag vet att jag är omgiven av människor som älskar mig och som bryr sig om mig och alla visar det på sitt sätt, men det spelar ingen roll hur mycket någon visar sin kärlek för i vissa stunder är man som människa ensam och ingen kan mätta dom tankarna. Den person som är närmast mig i livet just nu är självklart min sambo och så vill jag att det ska vara. Han är min björn som sover närmast dörren! Han ser mig gråta mer än någon, han ser mig skrika, gapa, vara orolig och allt, han ser allt, men inte alltid och det är där skillnaden är. Den sista lilla biten som ingen annan än du själv kan mätta måste man lära sig att delvis leva med men också att hantera. Ibland är det inte lätt och då känner vi oss ensama, hur mycket vi än önskade att den känslan försvann. Så när jag har skrivit att jag känner mig ensam, att alla inte visat sitt intresse osv så har det handlat om mig själv egentligen, ingen annan. För ni har absolut ingen aning om hur ni ska "fylla" det hålet eftersom jag själv inte heller vet det. Jag tror ni alla känner igen er? Visst har ni någon gång i livet känt er ensamma även om ni har människor i er omgivning som ni älskar och som älskar er. Ni kanske till och med är mitt uppe i en hektisk period där ni träffar nya människor, äldre vänner och familj, men ändå kan ni inte låta bli att känna er lite ensamma när ni väl kommer hem och det är tyst?
Tja.
Har ni inte kommit i säng ännu? Eller är det tvärt om? Ni sitter där med morgonkaffet i handen? Kanske är ni på tunnelbanan, på väg till jobbet, på jobbet, i skolan? Själv sitter jag i alla fall vid datorn, men den ska stängas ner nu för jag ska krypa under täcket och sova. Ska kramas på min älskling också, Lilleman alltså.. haha skojja, C såklart, men Lilleman också. Jag vann inte den auktionen jag ville /jättearg/ men jag vann 2 andra saker. Ni får se dom sen, tids nog. Imorgon ska jag skriva färdigt min tenta, blev aldrig klart idag, det låste sig när jag hade 300 ord kvar, vet ni hur lite det är? Helt sanslöst lite i alla fall! Vi hörs till morgonkaffet, när kan jag inte lova, men i vanlig ordning kanske.. runt nio-tiden? Efter min morgonpromenad. Puss
Its on.
Jag bråkar lite med någon på Tradera. Vi fightas om några kläder och jag ska vinna det här. Tror ni det är bäst om man sätter ett "tak" och sen väntar bara, eller ska man sitta där i sista sekund och slänga bud åt höger och vänster? Jag vill så gärna ha det här, så jag kommer bli väldigt arg om det går till någon annan. Det ä en obetydlig summa, inte ens en hundralapp, så här bråkas det inte om mycket! Jag fastnade i Tradera igår, jag upptäckte hur fantastiskt roligt livet kunde bli dom få stunderna man inte vet vad man ska göra.. då går man in och tittar hur det går med buden, man budar över nån, känner sig lite stolt och glad, sen går man in igen och ser att någon budat över dig, då budar du igen och tävlingsinstinkten i dig vaknar. Så töntigt, så onödigt, så larvigt, så obetydligt, men ändå så kul! Jag kanske har benägenheten att fastna i ett spelberoende? Tur att jag inte gillar att spela då, bara underhållningsspel som monopol...
Ps. Vill bara förtydliga för er som läser, bara för att jag har en räknare så betyder inte det att jag "ser" er eller "ser" vilka ni är. Det gör jag inte alls.. om ni vill vara anonyma alltså.
Its all for you, everything I do.
Jag ser saker som du inte ser.
Jag har tagit bilderna en tidig morgon.
Lana Del Rey.
google.se
Morgonens musik här hemma.
Utkast: Jan. 9, 2012
Bilden kommer från google.se
Morsning korsning!
Bild: Rysligt snygg kudde från Lexington. Bilden kommer från google.se
"En bonläpp från landet".
Som vanligt är jag sjukt uttråkad här hemma på kvällen. Finns ingenting att göra och sambon är inte heller hemma, så här sitter man. Det är konstigt hur jag alltid får nått slags sjukt begär av att träna på kvällarna, kan ni också få det? Jag vill bara sätta på mig träningsskorna och gå ut på en runda.. så känner jag varje kväll och hade det inte varit för kylan och det kolsvarta mörkret så hade jag garanterat inte suttit här hemma och fettat till det i soffan. Jag har tagit mig igenom en halv popcornpåse, två skedar glass och några chokladbitar. Här bantas tydligen inte. Jag orkar inte. Finns ingen ork, men massa vilja och så självklart krocken att jag gärna tränar på kvällarna när det inte går och slappar på morgonen. Snälla vår, kom nu så att jag kan få gå ut, jag klarar inte av det här längre. Jag vet att jag sagt det förr och jag säger det igen, min kropp mår inte bra när den inte rör på sig, den dör inombords precis som den dog när jag bodde i Norrtan.
För övrigt går jag ständigt runt och tänker på vår boendesituation. Jag trivs ju bra i sthlm, men lägenheten kan vi gärna skrota och byta ut mot någonting tip top, men det är inte så lätt. Jag hittar verkligen ingenting. Jag är medlem i Björnsbytare och förut var jag inne på lägenhetsbyte också, men ingenting. Allt i Täby är fan utsålt, Solna är för nära Bromma och då är det onödigt att ens flytta och sist men inte minst så har vi Norrtan som jag försöker tänka positivt till ibland, men en liten bit av mig skrumpnar inombords när jag tänker på det. Jag försöker verkligen, jag går runt och tänker "men om man bor i en fin lägenhet så kanske det är värt att bo där trots avståndet", sen kommer typ 90% av Julija och säger blankt "NEJ, ÄR DU DUM ELLER.. Du kommer DÖ där" och jag tror "hon" har rätt, jag alltså. Fan att det ska vara så svårt. Har man träffat en bonläpp från landet får man skylla sig själv (skojja älskling..). Jag har väl insett också att ingen av oss kommer någonsin bli happy till 100%. Klart vi kommer leva loppa där vi bor i framtiden, hus, familj, barn och allt, men C vill ju helst av allt bo på Blidö och jag skulle helst av allt bo i Enskede. Tji fick vi! Jag kan inte tvinga honom att bo där, samma gäller honom. Vi får ta en kompromiss, så är det att bli kär, man får kompromissa. Förr eller senare. Men jag är inte bitter för det, trots att det kan låta som om jag är det. Nej, men så jag försöker i alla fall lösa vår situation, men mannen här hemma gör inte så mycket åt det heller. Han klagar lite, typ en gång om året och sen händer ingenting. Det är jag som tar tag i det, kvinnan som är gjord av Ståhl! Inte mig emot, men det är svårare när det inte är jag som får ta ett lån ännu, det är där skon klämmer.. då är jag helt plötsligt ganska handikappad och handlingsförlamad. Jag kan inte slå till på en lägenhet, jag måste vänta på att karln ska göra någonting åt sina klagomål och det är frågan om det ens kommer hända? ;) Så länge bor vi här och vi får se hur så länge blir.
För övrigt går jag ständigt runt och tänker på vår boendesituation. Jag trivs ju bra i sthlm, men lägenheten kan vi gärna skrota och byta ut mot någonting tip top, men det är inte så lätt. Jag hittar verkligen ingenting. Jag är medlem i Björnsbytare och förut var jag inne på lägenhetsbyte också, men ingenting. Allt i Täby är fan utsålt, Solna är för nära Bromma och då är det onödigt att ens flytta och sist men inte minst så har vi Norrtan som jag försöker tänka positivt till ibland, men en liten bit av mig skrumpnar inombords när jag tänker på det. Jag försöker verkligen, jag går runt och tänker "men om man bor i en fin lägenhet så kanske det är värt att bo där trots avståndet", sen kommer typ 90% av Julija och säger blankt "NEJ, ÄR DU DUM ELLER.. Du kommer DÖ där" och jag tror "hon" har rätt, jag alltså. Fan att det ska vara så svårt. Har man träffat en bonläpp från landet får man skylla sig själv (skojja älskling..). Jag har väl insett också att ingen av oss kommer någonsin bli happy till 100%. Klart vi kommer leva loppa där vi bor i framtiden, hus, familj, barn och allt, men C vill ju helst av allt bo på Blidö och jag skulle helst av allt bo i Enskede. Tji fick vi! Jag kan inte tvinga honom att bo där, samma gäller honom. Vi får ta en kompromiss, så är det att bli kär, man får kompromissa. Förr eller senare. Men jag är inte bitter för det, trots att det kan låta som om jag är det. Nej, men så jag försöker i alla fall lösa vår situation, men mannen här hemma gör inte så mycket åt det heller. Han klagar lite, typ en gång om året och sen händer ingenting. Det är jag som tar tag i det, kvinnan som är gjord av Ståhl! Inte mig emot, men det är svårare när det inte är jag som får ta ett lån ännu, det är där skon klämmer.. då är jag helt plötsligt ganska handikappad och handlingsförlamad. Jag kan inte slå till på en lägenhet, jag måste vänta på att karln ska göra någonting åt sina klagomål och det är frågan om det ens kommer hända? ;) Så länge bor vi här och vi får se hur så länge blir.
Räknare på bloggen.
Som ni ser har jag ju gjort om ganska mycket här i bloggen. Dels för er, dels för mig. Jag känner mer inspiration till att skriva. Nyss la jag till räknare till höger i menyn, den räknar er :) lite löjligt, men ändå ganska kul. Jag har inte många läsare, ibland 15 och ibland upp emot 23 på dagen, men det är ändå ganska bra med tanke på att jag inte är medlem i någon sida där man kan lägga in sin blogg. Jag är nöjd med er.. ganska i alla fall, ni kommenterar aldrig (dålig stil!!!) Räknaren började i alla fall från början, nyss, så den ser lite torftig ut. Nu har jag ialla fall inte tid med er, jag måste tvätta, springa ner innan nån annan snor min tid, då blir jag inte glad!
Ivf behandlingen är ingen dans på rosor.
Jag är så jävla trött på den här hormonbehandlingen att jag spyr! Jag vill bara ge upp, jag vill slänga den i väggen, dra sprayen i golvet och stampa på den. Det är SÅ jobbigt. Jag känner mig så frustrerad, så arg, så ledsen, så ensam. Jag går runt mestadels av tiden just nu och irriterar mig på saker. Jag irriterar mig på mina tankar, på människor, på saker som händer och självklart har jag också skäl till att känna som jag gör, men vissa gånger tar jag i för fulla muggar trots att jag kanske skulle kunna backa tillbaka ett steg. Dock håller jag allt inom mig, jag säger ingenting till någon, jag pratar ju med alla som ringer mig, men jag säger inte hur jag verkligen känner. Jag tror att det som gör mig mest frustrerad just nu i denna situation är någonting som jag har tagit upp förut i bloggen. Att vissa inte bryr sig, att vissa inte bryr sig alls, att vissa inte visar att dom bryr sig, att några inte ens sagt grattis till att vi fått starta den här behandlingen, men sen kan jag inte veta hur personerna tänker om saken heller. Vissa kanske tror att det är bättre att låta tiden ha sin gång, att det är bättre att inte säga någonting, jag vet ju inte, jag talar bara utifrån hur jag känner. Sen är det de här med bloggen och själva skrivandet om behandlingen. Jag startade en annan blogg förut, där jag skulle kunna skriva av mig om behandlingen och dels för att jag inte kände mig redo att dela med mig av alla tankar och funderingar och dessutom för att jag antog att det kanske skulle uppstå viss irritation från hur människor i omgivningen skulle reagera till detta. Därför valde jag att skriva det som en anonmy dagbok eftersom jag självklart inte menar att sitta och skriva illa om andra eller överhuvudtaget använda ordet "vissa" eller "några" för att jag vet ju själv hur frustrerande det är när man läser nån annans blogg och sitter där och funderar "är det mig hon menar"? Fast jag vet, ni behöver inte påpeka det, så använder jag ju orden just i detta inlägg och kommer säkert göra det i flera. Så därför vill jag påpeka att alla som läser här absolut inte ska ta någonting personligt eftersom detta är mina känslor och delvis hormonerna som pratar. Jag vill påpeka att jag VET att man inte vet hur man ska hantera en sån här situation och inte fan kan ni läsa mina tankar. "Ena dagen vill hon att man ska höra av sig och andra inte".. typ så. Men samtidigt vill jag att ni ska få ta del av hela den här behandlingen för jag har svårt att separera den från mitt alldagliga liv då det här ÄR mitt alldagliga liv, det här är mitt liv nu. Så jag väljer att skriva här och då har bloggen blivit mer personlig och det gillar jag. Ibland när jag stänger ner funderar jag "skulle jag verkligen skrivit det där" eller "tänk om någon känner sig sårad", men så har jag tänkt så otroligt många gånger och därför har bloggen blivit relativt torr i innehållet. Därför är jag noga nu med att understryka att jag inte skriver illa om någon eller några, det här är bara hur JAG upplever den här situationen, så tänk på det när ni läser! Hoppas ni gillar att ni får läsa om allt också. Dessutom vill jag tillägga att om ni känner er sårade eller någonting av inlägget så fråga gärna, för jag är helt till 100% öppen med den här behandlingen och det kanske är därför jag har blivit lite förvånad över att alla inte frågar eller pratar när ni vet att jag verkligen önskar att prata om det. Puss
En liten stund efter att jag skrivit det här inlägget kom jag också på att man blir ganska egoistisk eller det låter i alla fall som om man är egositisk när man skriver om jag gör. "Varför bryr sig inte alla om mig, varför säger inte alla grattis till oss"? Det låter egoistiskt, som om världen cirkulerade kring oss/mig just nu. Det finns ju inte ens något barn ännu. Men så är det ju självklart inte, så vill jag inte att det ska vara eller att någon ska känna. Jag tror bara att andra måste förstå att den här situationen är ganska speciellt, även om den förekommer oftare än vad man tror och det är i alla fall lättare för MIG att prata om det istället för att inte säga ett ord och det är ett sätt för mig att dels bearbeta det som händer och sen hoppas/vill jag tro att ni också vill vara delaktiga.
En liten stund efter att jag skrivit det här inlägget kom jag också på att man blir ganska egoistisk eller det låter i alla fall som om man är egositisk när man skriver om jag gör. "Varför bryr sig inte alla om mig, varför säger inte alla grattis till oss"? Det låter egoistiskt, som om världen cirkulerade kring oss/mig just nu. Det finns ju inte ens något barn ännu. Men så är det ju självklart inte, så vill jag inte att det ska vara eller att någon ska känna. Jag tror bara att andra måste förstå att den här situationen är ganska speciellt, även om den förekommer oftare än vad man tror och det är i alla fall lättare för MIG att prata om det istället för att inte säga ett ord och det är ett sätt för mig att dels bearbeta det som händer och sen hoppas/vill jag tro att ni också vill vara delaktiga.
Go over to the dark side?
Jag tror jag har tröttnat på det blonda håret. Jag kan inte bestämma mig för om jag ska färga håret brunt igen eller om jag ska behålla det blont. Det spelar typ ingen roll hur blond jag är, jag känner mig brun om ni fårstår hur jag menar? Jag förknippar väl blont med gulligt, puttenuttigt, enkel.. och det mörka är egentligen mer jag. Lite hårdare, lite vassare och en vacker mörkhårig skönhet haha om man får smickra sig själv lite. Det ljusa, speciellt med en utväxt, gör att jag ser blek ut, mina häftiga färger i ansiktet försvinner liksom. Vad tycker ni att jag ska göra? Puss
Jag måste ju vara världens tönt..
Åh, barnprogram från när jag var liten var SÅ mycket bättre!
Okej, här kommer lite roligt från mig. Lyssnade ni på Televinken och Anita när ni var små? Jag gjorde i alla fall det och jag kommer ihåg att jag älskade Televinken. Här är lite andra klipp också från saker som jag kommer ihåg! Jag föddes 88.
Går du höger så tar jag vänster då..
Jag vet att ni får läsa mycket om barn, ivf behandling och allt som hör till just nu, men tyvärr får ni nog leva med det för jag har nog aldrig tänkt så här mycket på alla möjliga saker som rör ämnet förut. Ibland blir jag till och med trött på mig själv, ganska ofta faktiskt, jag vill bara slappna av och släppa det för en stund, men det är faktiskt helt omöjligt. Så here we go again.
Tänkte skriva lite om någonting som är oerhört svårt, som slog mig nyss. Tänk om vi misslyckas på första försöket? Vem önskar inte att man fixar det på första försöket? Så dumt! Jag skrev förut att jag skulle ställa mig in på att det inte kommer att gå, ta det här mer som en prövotur, men det är ju självklart att jag hoppas att det fungerar. Just nu hoppas jag självklart mest av allt att det fungerar så att vi får vårat kärleksbarn, men också för att jag vill slippa den här behandlingen. Jag sökte på nätet genom telefon, jag skrev "vi lyckades på första ivf behandlingen" och det finns ändå en hel del där ute som gör det.. men dom syns inte, för när man läser ivf bloggar är det ofta personer som misslyckats flera gånger. Jag ska skatta mig lycklig, vi ska skatta oss lyckliga att felet ligger hos min sambo för med lite hjälp på traven så ska det nog gå bra, även om det inte gör det på första försöket. Det jag tänkte på var i alla fall den där känslan över "hur kommer jag reagera"? Kommer jag ta det med en nypa salt, kommer jag bryta ihop totalt, kommer jag bli arg, ledsen.. hur kommer jag reagera? Det är en ganska jobbig tanke faktiskt, för jag vill ju lyckas! Jag är faktiskt ganska rädd över hur jag kommer reagera, men det är väl bara att ta det som det kommer helt enkelt. Inte ta ut någonting i förskott! Än så länge har vi alla chanser i världen! Men jag läste en blogg om en tjej som genomgick ivf behandling och hennes läkare hade sagt att chansen för henne och sambon att lyckas var mycket goda och ca 45 % och ändå fick dom genomgå 3 ivf behandlingar innan det gick. Det här paret har samma "problem" som vi har.
Jag vet inte om andra i omgivningen tänker på att det kanske inte kommer gå. Det finns ju faktiskt risker att det inte går alls. Dom har inte sagt det till oss för et finns ingenting som tyder på det, men tänk om jag och min sambo bara helt enkelt inte är ne bra "matchning". Det läser man ju också om. Par som har barn sedan tidigare eller par som man inte hittar nått fel på alls, men det vill sig bara inte. Men det kanske är ganska långsökt. Det är väl bara det att de som jag pratar med i min omgivning försöker ju vara så positiva som möjligt och ibland (men det har ju med mina egna tankar att göra) blir det istället för mycket för mig när andra pratar om hur bra det kommer gå att jag istället blir irriterad och tänker eller säger "men det vet man ju aldrig". Då blir jag lite motsatsen istället.. så dumt! Som ett barn, säger du höger, då säger jag vänter.. Men det handlar nog bara om att jag vill skydda mig själv, skydda oss, för även om man önskar mest av allt annat på hela jorden att det här ska bli en enkel process så är det inte omöjligt att det faktiskt inte kommer bli så lätt som man vill och då måste man ha nått slags skyddsnät som filtrerar ibland.
PS. Det finns ett "forum" eller en blogg där FLERA ivf bloggar, adoptionsbloggar och gravida bloggar samlats för att man ska kunna söka stöd och läsa om andras upplevelser. Jag har funderat länge på om jag ska lägga till min blogg där, problemet är bara att dessa bloggar är anonyma och min är ju inte det? Jag har inga problem med att dela med mig, samtidigt som tanken på att sitta i väntrummet och veta att en del av de som sitter där känner igen mig från bloggen är inte det jag vill.. Ska fundera lite till.
Tänkte skriva lite om någonting som är oerhört svårt, som slog mig nyss. Tänk om vi misslyckas på första försöket? Vem önskar inte att man fixar det på första försöket? Så dumt! Jag skrev förut att jag skulle ställa mig in på att det inte kommer att gå, ta det här mer som en prövotur, men det är ju självklart att jag hoppas att det fungerar. Just nu hoppas jag självklart mest av allt att det fungerar så att vi får vårat kärleksbarn, men också för att jag vill slippa den här behandlingen. Jag sökte på nätet genom telefon, jag skrev "vi lyckades på första ivf behandlingen" och det finns ändå en hel del där ute som gör det.. men dom syns inte, för när man läser ivf bloggar är det ofta personer som misslyckats flera gånger. Jag ska skatta mig lycklig, vi ska skatta oss lyckliga att felet ligger hos min sambo för med lite hjälp på traven så ska det nog gå bra, även om det inte gör det på första försöket. Det jag tänkte på var i alla fall den där känslan över "hur kommer jag reagera"? Kommer jag ta det med en nypa salt, kommer jag bryta ihop totalt, kommer jag bli arg, ledsen.. hur kommer jag reagera? Det är en ganska jobbig tanke faktiskt, för jag vill ju lyckas! Jag är faktiskt ganska rädd över hur jag kommer reagera, men det är väl bara att ta det som det kommer helt enkelt. Inte ta ut någonting i förskott! Än så länge har vi alla chanser i världen! Men jag läste en blogg om en tjej som genomgick ivf behandling och hennes läkare hade sagt att chansen för henne och sambon att lyckas var mycket goda och ca 45 % och ändå fick dom genomgå 3 ivf behandlingar innan det gick. Det här paret har samma "problem" som vi har.
Jag vet inte om andra i omgivningen tänker på att det kanske inte kommer gå. Det finns ju faktiskt risker att det inte går alls. Dom har inte sagt det till oss för et finns ingenting som tyder på det, men tänk om jag och min sambo bara helt enkelt inte är ne bra "matchning". Det läser man ju också om. Par som har barn sedan tidigare eller par som man inte hittar nått fel på alls, men det vill sig bara inte. Men det kanske är ganska långsökt. Det är väl bara det att de som jag pratar med i min omgivning försöker ju vara så positiva som möjligt och ibland (men det har ju med mina egna tankar att göra) blir det istället för mycket för mig när andra pratar om hur bra det kommer gå att jag istället blir irriterad och tänker eller säger "men det vet man ju aldrig". Då blir jag lite motsatsen istället.. så dumt! Som ett barn, säger du höger, då säger jag vänter.. Men det handlar nog bara om att jag vill skydda mig själv, skydda oss, för även om man önskar mest av allt annat på hela jorden att det här ska bli en enkel process så är det inte omöjligt att det faktiskt inte kommer bli så lätt som man vill och då måste man ha nått slags skyddsnät som filtrerar ibland.
PS. Det finns ett "forum" eller en blogg där FLERA ivf bloggar, adoptionsbloggar och gravida bloggar samlats för att man ska kunna söka stöd och läsa om andras upplevelser. Jag har funderat länge på om jag ska lägga till min blogg där, problemet är bara att dessa bloggar är anonyma och min är ju inte det? Jag har inga problem med att dela med mig, samtidigt som tanken på att sitta i väntrummet och veta att en del av de som sitter där känner igen mig från bloggen är inte det jag vill.. Ska fundera lite till.
Är vi för bekväma?
Vi har det så bra här i Sverige egentligen, men vi blir också väldigt bekväma av att vi har det så bra. När jag var ute på promenad tänkte jag på det här med mammaledighet. Jag har suttit som spikad i soffan framför "teen mom" hur många gånger som helst och slagits av hur svårt det är för alla ungdomar som skaffar barn tidigt. Dom har inte samma barnomsorg som vi har här i Sverige. När våra barn är 1 år kan vi sätta in dom på dagis och det är väldigt billigt, nästan gratis, en självklarthet med andra ord. I USA där kan dom också sätta sina barn på dagis, problemet är bara att det kostar flera tusen i månaden. En annan skillnad som jag funderade över är det här med att vi faktiskt får chansen att vara mammalediga. Vi får vara mammalediga och även om summan inte är stor för den som får minimum så är det i alla fall lite pengar, i USA verkar det i alla fall som om ungdomarna eller universitetsföräldrar får sätta in barnet på dagis redan vid några månaders ålder och fortsätta sina studier för att klara sig ekonomiskt. Vissa universitet ser ut att ha förskola för deras barn, gratis, men då kanske de inte har utbildningarna dom vill gå på. Varför jag började tänka på det här är ju för att jag själv sagt att jag väldigt gärna vill fortsätta mina studier. Jag är i skolan ca 2-3 dagar i veckan och resten kan jag plugga hemma, vilket ofta inte är så myckt i alla fall eftersom jag gärna sträckläser och skummar i böckerna nån dag bara istället. Nu kanske jag kommer få ångra det här i efterhand och sen kanske jag kommer sitta och skratta åt att jag skriver det här, men saken som jag ville komma till är att när jag har sagt att jag vill fortsätta så har jag fått höra negativa åsikter. Min fråga är väl egentligen varför inte uppmuntra istället? Alla har rätt till sina åsikter, alla får säga precis vad dom vill, men det är de här jag menar med bekvämlighet i Sverige. Vi HAR möjligheterna och då tar vi dom, men vi ser inte upp till dom som faktiskt inte tar till sig den möjligheten utan istället kämpar på trots motgångar, trots att det kommer vara skrik och gråt tusen gånger om. Om en 20 åring i USA kan forstätta sina studier, jobba extra OCH ta hand om sitt barn, varför skulle då inte jag som har bekvämt med få skoltimmar, en sambo som drar in större delen av inkomsten här hemma och hjälp av släkt inte klara det? För att vi är för bekväma? För att jag då skulle vara för bekväm och ta den lätta vägen ut? Som sagt, jag kanske får en smäll i ansiktet sen för att jag skrivit det här, tji fick jag då säger jag bara, men jag kan faktiskt ta den smällen då i sånna fall för det här är så jag känner här och nu.
Måste även tillägga att självklart menar jag ju inte heller att eftersom vi har möjligheten till mammaledighet och så bra barnomsorg så missunnar jag ju ingen det, inte mig själv heller. Vi ska ju inte avstå för att vi har det bättre än andra. Det är ju som den här dumma kommentaren "ät upp din mat, tänk på barnen i andra länder som inte får nån". Ja, men dom barnen får det tyvärr inte bättre av att jag äter upp min mat, trots att jag önskade det! Klart man vill vara mammaledig eller pappaledig med sitt barn, det är ju ett privilegie att få chansen att vara det! Att få vara med i varje sekund! För min del är det bara så att när vi förhoppningsvis får barn i höst så har jag 1 år kvar av mina studier och helst av allt skulle jag ju självklart fortsätta så att jag är färdig inom kort, därför säger jag nu att jag vill pröva och går det inte så går det inte, den som lever lär få se, men att jag vill testa i alla fall tycker jag att man kan uppmuntra :)
Fröken Röd, var är du?
Jag har nog aldrig gått runt och längtat så mycket efter Fröken Röd som jag gör just nu. Inte för att jag vill att hon ska komma för att jag tycker att det är roligt, snarare för att jag är så jävla trött just nu på att ta den där sprayen. Jag vill bara bli färdig med alla hormoner och slippa det här. Så känns det just nu. Det är så jävla orättvist att jag ska behöver hålla på med det här över huvudtaget!! Jag borde typ få ett glasspaket varje kväll för u Jag är inte arg eller på dåligt humör, absolut inte, men jag satt i soffan nyss och fick bara en sån där känsla av "fyfan va jag vill att det här ska ta slut", för även om jag inte haft jättemycket biverkningar så ser mina dagar ut såhär: Jag går runt hela dagarna och ställer mobilklockan på 07.00, 15.00, 23.00 och varje gång måste jag spraya med suprecur som smakar skit när det rinner ner i halsen vilket resulterar i att jag alltid måste ha nåonting att dricka eller stoppa i munnen. Att koppla bort vad man håller på med är inte det lättaste med tanke på att varje dag är styrd av den där sprayen. Där emellan har jag PMS gånger 2 känns det som, ont i äggstockarna på nått skumt vis, man känner liksom av dom. Sen får jag svårt att sova på nätterna, blir liksom aldrig trött, men på morgonen är jag dödstrött istället, jag skulle kunna sova hela förmiddagen. Jag blir varm i hela kroppen stundvis, det nästan brinner och jag vill bara slänga av mig strumporna på fötterna för då känns det bättre. Sen ska vi inte ens tala om tankarna, den psykologiska biten. Hela tiden söker man på nätet om sprayen suprecur, vad andra har för biverkningar, vilka som inte har några alls, man funderar på om det jag känner är normalt eller om jag inte har blivit nedreglerar, jag längtar efter min mens för när jag fått och haft den får jag starta med sprutorna och såhär håller det på hela tiden. Jag önskar ingen annan denna behandling för den är otroligt påfrestande psykiskt, det har verkligen varit jobbigt för mig även om jag inte pratat högt om det så mycket eller skrivit om det! Nu får tiden gå fortare och sen hoppas jag självklart också att allt det här ska bidra till en bebis!
Kallt, men perfekt!
Motivationen ligger faktiskt på topp. Det kunde man inte tro, men ibland är vädret sådär jäkla vackert på morgonen att man bara vill vara ute. Det var kallt, men en otrolig frisk luft, jag träffade inte en enda människa vilket var skitskönt för jag ser ut som ett troll, jag tog med mig kaffe /som tyvärr smakade blaskigt/ och nu sitter jag här! Det ska bli en riktig PW om en stund, det där var bara Lillemans morgonpromenad. Han får inte gå så långt nu när jag tror han har kennelhosta och det har blivit mycket bättre redan idag efter att jag lät honom gå korta promenader igår och bar honom upp och ner för trappan för minsta ansträngning. Idag är en bra dag!
Nu får det vara nog
Nu är det läggdags här hemma. Jag vet inte hur många timmar jag har lagt på bloggen, men det är MÅNGA och nu får det vara nog. Ska slänga mig i soffan en yttepyttestund, sen blir det sängen. Sov gott. Puss
Massa gravidkilon skrämmer mig
Jag vet att jag är jättetöntig och att jag inte alls borde tänka såhär.. men jag kan inte låta bli att vara väldigt orolig över när jag blir gravid och hur tjock jag kommer bli. Jag har redan gått upp i vikt sedan i höstas på grund av /ni vet vad/ och hormonerna nur gör inte saken bättre. Jag väger ca 2,5 kilo mer än jag gjorde i somras och på min lilla kropp märks det. Jag är nojjig att jag kommer bli enorm. Jag läste på nätet, många skriver att de gått upp ca 22kg, det kommer aldrig gå på min lilla kropp.. snälla låta mig se ut som Brittan! Så ikväll har jag funderat lite på det där och jag måste verkligen se till att gå mycket och äta nyttigt. Som tur är ramlar kilona av än när man förlöst barnet på grund av att barnet självklart väger några kilon och när man ammar, men allt rasar inte av sig själv. Jag kan skatta mig "lycklig" som förhoppningsvis kommer vara gravid under vår/sommar och då är man mer motiverad till att gå ut på långa promenader och äta goda sallader istället för en tallrik pasta carbonara. Jag VÄGRAR i alla fall bli gravid och sen förfalla. Oh no.. jag ska vara en snygg morsa, punkt slut! Imorgon är det jag som sätter fart med träningen igen oavsett hur, när eller var, jag ska röra på mig i EN timme!
Förändring i bloggen igen
Som ni ser gör jag om.. vilken överraskning, men så är det i alla fall. Blev inte nöjd förut, men nu börjar det närma sig tror jag. Många småsaker kvar, men det tar jag sen. Nu ska jag ut med Lilleman igen för han behöver nog det.. blev för kort förut, han gnäller. Puss
Digitalkameraångest på G.
Bilden: Är lånad från google.se
Ps. Gillar ni när jag mobilbloggar?
Den dagliga promenaden på eftermiddagen.
Sitter under filten och tittar på..
Sjunde himlen såklart! Två avsnitt i rad för att vara helt ärlig! Det där med att ta tag i bloggen vet jag ute hur det ska gå till.. Jag behöver absolut en digitalkamera och en ny bärbar dator skulle inte sitta fel heller, men det är jävligt skönt att blogga från mobilen för då kan man slänga in en bild, problemet är att blogg.se gör att bilderna blir ybersmå! Det suger! Annars är jag orolig att alfons har fått kennelhosta, men jag har läst på om det och det är ingenting som behandlas utan det försvinner av sig själv. Det enda man kan göra är att få hostmedicin om det påverkar hundens humör och än så länge verkar han vara bra trots hosta på kvällen och morgonen. Sprayen gör mig galet fet, jag har typ PMS symptom gånger hundra så jag känner mig så ofräsch, men det är bara att svälja! Jag funderar (trots kylan) på att gå ut på en pw och glida förbi solariumet bara för att pigga upp mig själv. Igår var vi på Ikea och köpte lite nya saker till vardagsrummet, det blev så jäääävla snyggt!! Vit matta, massa vita ramer, två orkideer och sen stannade vi i skärholmens centrum och kikade lite. Jag är kär i vardagsrummet nu. Att jag bara kört på vitt, svart och silver har tagit död på vardagsrummet, men nu är det vitt, silver, turkost, brunt och mörkrosa. Det kanske inte låter fint, men vänta, ni ska få bilder sen.
Satsa mer på bloggen kanske?
PS. Som ni kanske märker, om ni trycker på F5 gör jag om i bloggen. Ny design, men det tar sin tid. Menyn till höger försvinner, men allting kommer finnas i dropdown menyn ovanför rubriken. Alla gamla inlägg, kategorier osv.. så misströsta inte.
Bilden får symbolisera min känsla.
Bild: Jag vet att den är gammal, men vi kör favorit i repris eftersom jag nästan aldrig tar några nya nu för tiden.
Såhär är jag. När jag bestämmer mig för att lägga tentan på hyllan så försöker jag, men sen får jag höra av en studiekamrat att hon ska eller har börjat på tentan, då får jag ångest och sätter mig ner för att skriva. Det fungerar, absolut, men fan så tråkigt. Bättre att få det gjort i alla fall. Ikväll har jag varit full av energi, älsklingen också. Vi vill göra någonting, båda är rastlösa, men det finns ju ingenting att göra på vintern. Nu får det ta och bli vår eller sommar. Promenader ute är tråkiga, det är ingen snö så man har inte fått någon riktig julkänsla i år, så jag bestämmer mig för att längta till våren. Det händer inte ofta tror jag, jag accepterar ofta tillslut att det är vinter, men i år gör jag inte det. I år vill jag ha vår. Jag vill att januari ska flyta förbi snabbare än kvickt för då vet vi också att behandlingen är avslutad och förhoppningsvis för första och sista gången. Då är det bara själva väntan som är kvar. Jag måste säga här att jag fick världens finaste sms av världens finaste Alexandra på självaste nyårsafton. Det värmde i hjärtat att läsa det! Kommer aldrig raderas. Jag känner att det här kommer bli ett bra år och det kommer bli ett händelserikt år. Jag ser fram emot mycket, våren, känslan av gruset på trottoaren en ljummen sommarmorgon, fika med de käraste, mycket kort ska tas, det är ett familjevänligt år! 2012 ser bra ut just nu! Vi hejjar på det!
NYCKEL
ROS
SPETS
FJÄRIL
Unika besökare idag -
