Att flytta hem igen
Igår, efter att jag hade gjort i ordning balkongen.. gick jag runt här hemma och den där känslan av "fy fan va jag trivs" bara sköljde över mig. Ni som läser min blogg har säkert inte missat att jag inte varit så nöjd de senaste månaderna. Min sambo och jag valde att köpa lägenhet förra sommaren, men det visade sig att flytten blev jobbig och vi hade förväntat oss att allting skulle bli så bra, men istället blev det tvärt om. Min sambo och jag träffades samma sommar som jag skulle ta studenten år 2007. Jag skulle fylla 19 och han hade nyligen fyllt 18 år (har jag räknat rätt då?). Han hade växt upp på en Ö och jag i Stockholm. Man kan säga att skillnaden mellan oss var ganska stor eftersom den miljön man har runt omkring sig när man växer upp också sätter en prägel på vem man blir. För mig var hans Ö landet. Jag hade haft landställe i Dalarna när jag var liten och så som vi bodde där på somrarna, så bodde min sambo året om. Ett hus och en tomt. Jag hade storstan och lägenhet. Man kanske skulle kunna tro att det skulle vara en enkel sak att lösa, det där med boende, men det visade sig vara svårare än man trott. För mig var det ju självklart att han skulle vilja bo i stan. Varför inte? Där finns det ju mer utbud av allt, men för honom fanns det ju mer på hans Ö... båtlivet, garage, stor tomt, skog.
Så vi bestämde oss för att flytta till Norrtälje. Det skulle vara någon slags kompromiss på vad vi ville ha. Liten stad, affärer, men ändå nära till vattnet och fortfarande mindre stortstadsliv än Stockholm. Det visade sig bara vara så att ingen av oss egentligen trivdes så bra i Norrtälje även om sambon sägs trivas bättre där än i Stockholm. Så vi tog våra flyttkartonger och packade lastbilen efter ca 2 år och flyttade in i en lägenhet i Stockholm. En lägenhet som dessutom av en slump råkade ligga i Bromma, samma område som jag växt upp i. Där hade jag bott i 15 år tidigare innan jag flyttade till innerstan med min familj. Efter lite mer än 2 år blev jag gravid efter en ivf behandling och då bestämde vi oss för att det skulle vara bra att bo i Norrtälje igen. Vi tänkte att det skulle vara bättre den här gången och det blir nära till sambons jobb, men när vi väl var där var det inte så bra ändå. Jag trivdes inte. Sambon trivdes nog, men kanske inte lika bra som han ändå själv trott att han skulle göra. Han trivdes nog mest inte på grund av att jag inte trivdes, då blir det ju svårt. Så efter mycket om och men sålde vi lägenheten och flyttade tillbaka till vårt förstahandskontrakt i Stockholm som vi enbart hyrt ut just på grund av att Norrtälje kanske skulle visa sig inte vara någonting för oss.
Så nu är vi här igen. Och när jag hade ordnat balkongen, Olivia sov och jag bara trampade runt i lägenheten kände jag mig så otroligt lycklig. Jag kände mig hemma. Jag känner mig hemma. Jag trivs och känner ro i kroppen. Någonting jag inte gjort på länge och saknat. Jag hoppas verkligen att min sambo också känner sig nöjd, men utifrån hans sätt att agera är jag ganska säker på att det inte var så dumt att komma tillbaka ändå.
