Vilken fredagspresent!!!
Nu har vi äntligen sålt vår lägenhet och till ett mycket bra pris! Vi fick accepterat pris och det är vi mycket glada för. Flyttbilen går i slutet av april och då är vi tillbaka i vår lägenhet i stockholm. Vilken resa det har blivit/varit. Förra sommaren letade vi ihjäl oss efter en lägenhet att flytta till. Vi ville ha lite större och fräschare. Jag inbillade mig att allting skulle bli jättebra, sålänge man hade en fin lägenhet, men nu efterhand inser man att en lägenhet är inte allt, inte om man får välja. Innan Olivia föddes lyckades vi äntligen vinna en budgivning efter att ha varit med i många fler innan. Vi valde att flytta efter hon har född eftersom jag inte orkade flytta samtidigt som jag var höggravid och fortfarande kämpade vidare på universitet. Ju nämre flytten kom desto mer kändes det fel och många kringliggande faktorer gjorde att ingenting kändes rätt alls. Hade jag valt där hade jag aldrig ens flyttat, men det var ju värt ett försök och vi hade faktiskt KÖPT en lägenhet. Så flyttlasset gick och det visade sig vara precis som jag anade innan flytten. Allting blev väldigt omständigt. Jag har kämpat så jäkla mycket sedan vi flyttade hit. Bussen tar 60 min att åka och räknar man med gångsavstånd och dessutom byte till tunnelbana och tunnelbaneresa så tog det mig från "dörr till dörr" 2 timmar att komma till t-centralen i stockholm.. någonting som hade kunnat ta mig 30 min. Man tror att det är så lätt, att man liksom slänger ungen under armen och bara går, men nej nej.. så lätt är det inte. Så har man inte barn är det nog svårt att förstå hur omständigt allt blev. Sen ska vi inte tala om mina makabra skötväskor som jag packat. Det har varit 3 nappflaskor, 4 måltider minst, temros med varmt vatten, kallt vatten om det varma vattnet är för varmt, 3 ombyten och då pratar vi 3 byxor, 3 tröjor, 3 par strumpr, 3 dreggellappar och sen en filt, leksaker om det blir jobbigt på bussen osv... en stor kudde under vagnen, plånbok, telefon... Listan kan göras lång, för om man åker långt hemifrån måste man ju självklart tänka på oförutsedda händelser och man är borta längre= mer mat, fler nerspydda kläder osv. Jag har lyckats med att bli hotad av en busschaufför, polisanmält honom, fastnat i en hiss och lite annat smått och gott sedan vi flyttade. Men vad vore inte livet utan lite äventyr? Jag kan tyvärr inte säga, inte ännu i alla fall, att det var värt det, för det var det inte. Jag kallar det fortfarande ett misstag och ett som rättats till nu.
