JuliamedOlivia

 

Inatt drömde jag så obehagligt. Jag drömde att jag hade 3 barn, det var vinter och jag skulle cykla till förskolan för att lämna av dom. Dessutom hade jag 2 hundar med mig, Alfons och Arras. På vägen dit cyklade jag på en bro för förskolan låg tydligen mitt på bron. Om jag minns rätt så var det bron som går mellan hornstull och över mot fridhemsplan (i Stockholm för er som inte vet vad jag pratar om). Det var morgontrafik och där cyklade jag med två ungar i korgen framtill på cykeln(?), en under armen och sen två hundar i koppel som sprang efter. På vägen dit gick det bra, men när jag skulle lämna av barnen i kapprummet var golvet genomskinligt glas så man såg rakt ner i vattnet under bron. Jag satte mig på cykeln igen för att åka därifrån, hundarna i koppel och susandes ner för bron, men så plötsligt tappar jag balansen och cykeln bara rusar åt helt fel håll. Jag störtar mot brokanten men i sista sekund stoppas jag av en snöhög. Jag kan säga att det låter inte så värts läskigt nu, men i drömmen kände jag en riktigt när-döden-upplevelse. Jag mådde så fruktansvärt dåligt. Så när jag vaknade upp kunde jag inte låta bli att googla på just drömtydning och fick fram ungefär det här:

 

Det fanns mer att läsa, men jag kände att just det här passade in ganska bra på mig. Inte för att jag känner mig instängd av människor i min närhet, men att jag känner mig instängd allmänt. Jag vantrivs i situationen som är just nu och jag känner hela tiden att jag känner mig nått fruktansvärt låst som jag brukar säga. Jag vet att vi ska flytta nu, men jag är också en person som gärna lever i nuet och det jag lever i idag är inte det jag vill leva i. Dagarna ser likadana ut och jag vill kunna ge min dotter mer än så och även mig själv. Jag har känt mig väldigt missnöjd de senaste månaderna på grund av hela flytten och jag ångrar nått överjävligt att vi överhuvudtaget tog våra flyttkartonger och släpade de från en stad till en annan. Det var inte förrens när vi äntligen fick lägenheten såld som jag verkligen kunde känna och få känna "ja, vi ska flytta tillbaka". Den känslan betyder så mycket! Men faktum kvarstår att vi fortfarande bor kvar här i 1 månad till och jag känner att jag bara vill packa och flytta nu, helst igår. Dagarna ser likadana ut här och även om de kanske skulle göra det i Bromma, så finns möjligheterna, så enkla möjligheter runt hörnet. Jag slipper ha en resa på 2 timmar till skolan, jag slipper ha en resa på 2 timmar till stan, jag kan träffa folk när jag vill, jag kan ta en underbar promenad ner till solvik och tillbaka med Olivia och Alfons! Så ja, drömtydningen (även om man inte ska ta allt på för stort allvar) stämde in på mig perfekt för jag känner mig kvävd och min yrsel har blivit värre än någonsin. Jag upplever yrsel flera gånger om dagen så igår tog jag äntligen tag i saken och boka in en läkartid. På nått sätt så har jag liksom gett upp det där med att åka någonstans. Jag åker inte bussen längre om jag inte måste. Jag åker inte in till stan och fikar på torsdagar som jag brukade. Jag orkar inte, jag har ingen lust och det är mer jobb än kul, speciellt efter det som hände sist på bussen. Efter det har jag väldigt svårt att gå på en buss (har gjort det 1-2 ggr efter själv) utan att känna ångest innan jag går på. Jag fick skjuts fram och tillbaka av sambon de första gångerna för att jag helt ärligt inte ville åka buss. Jag vill träffa människor, men just nu har jag liksom satt den knappen på paus eftersom jag inte orkar åka in till stan och jag känner mig inte road av att träffa nån här heller. Jag vantrivs bara, nått förjävligt och längtar så oerhört mycket till slutet av april!!!