Varit iväg till vårdcentralen
Precis som jag anade, jag fick inte mycket hjälp. Hon förstod att jag hade ont, så jag fick smärtstillande utskrivet och antiinflammatoriska tabletter som jag ska ta i 2 veckor, sen får vi se om det försvinnet av sig själv. Fick även numret till sjukgymnast, men de har telefontid på morgonen så den hade jag ju missat. Annars va läkaren värdelös. Hon frågade mig 2 ggr om jag rökte, menade dessutom på att mitt ärr (som jag fick efter förlossningen) inte kunde komma därifrån eftersom de sätter nålen längre ner och istället började hon babbla om en brännskada? Say what? Jag tror nog jag vet bäst själv om jag bränt mig på ryggen eller inte. Hon trodde först att jag hade bältros(?) och frågade flera gånger om jag inte var säker på att jag hade haft utslag på ryggen.. eh.. JA! När jag berättade om min rygg som klickar som kulor ignorerade hon det, man märkte att hon inte ville börja gräva i min rygghistoria för då är hon ju tvungen att ta tag i det. Så summan av kardemumman, jag betalade 200kr för ingenting. Imorgon ska jag ringde sjukgymnast, dom kanske kan hjälpa mig annars måste jag gå vidare med det här i stan för det börjar kännas övermänskligt.
Jag känner att jag har egentligen tagit mig vatten över huvudet. Att studera heltid samtidigt som man tar hand om en liten tjej, går ut med hund 2-3ggr om dagen, skriver 2 tentor som hänger kvar sedan hösten från förlossningen, ta hand om hemmet, flytten och så vidare.. det är för mycket. Jag orkar inte mer psykiskt snart eller fysiskt. Min kropp håller på att ge upp, min rygg och musklerna är ju ett ganska klart tecken på hur stressad jag känner mig hela tiden och jag upplever att ingen runtomkring mig riktigt förstår det heller. Ingenting negativt mot min omgivning, snarare att samhället har blivit så hårt att vi har blivit för hårda mot oss själva och varandra. Man kör lite på den där "äsch.. ryck upp dig, ta tag i det"-metoden. Jag slog i tån nyss (så in i helvetes hårt) och började storböla, men inte för tån, utan för att jag är utmattad. Jag har ont i kroppen, trött, känner mig grinfärdig stundvis, ont i musklerna och kan inte ens gå in i en affär utan att bli yr. Jag vet vad det beror på, men samtidigt kan jag inte ge upp nu, jag måste hålla ut till sommaren och då kan jag ta semster, annars har alla dessa veckor/månader av kämpande efter att Olivia föddes varit förgäves. Det bara måste gå, men ja, nu kan jag säga att nu är jag uppriktigen trött.
