Dålig humör så det skriker om det
Imorse höll jag på att bli vansinnig, om jag inte redan var det. Jag tror det beror på kylan, jag tappar humöret direkt. Kallt och snö? Fyfan alltså! Inte får vi nån chans att hinna gå ner i vikt heller genom långa promenader på kvällarna och att vistas utomhus mer, istället sitter vi här hemma i detta kalla land och äter upp oss, rör på oss så jävla lite och är fula och bleka. Ja.. nej, jag hade lust att typ plöja varje människa jag såg på vägen med barnvagnen. Jag känner mig så fruktansvärt tråkig och imorse hittade jag all anledning att bli arg på allt. Jag blev arg på att vi kvinnor föder barn och utsätter våra kroppar för otroligt mycket och sen släpps man bara vind för våg. "Varsågod, inse att du förmodligen aldrig kommer få tillbaka din kropp och när du väl vill försöka får du kämpa så in åt helvete". Ingen hjälp får man. Vi borde fan få ett års gratis gymkort och hjälp av dietist efter en förlossning. Här står man nu med 9kg:s övervikt som svikar upp och ner lite smått men aldrig helt ner. Så jävla trött på det. Jag äter nyttigt, grönsaker, sallader, frukter (inte för många det är för mycket socker) broccoli och vettefan allt jag stoppar i mig i små mängder. Ingenting mellan målen osv, men inte fan händer ett skit. Jag började med naturdiet och vad hände då? Jag gick upp i vikt istället i samband med diclofenak som binder vätska. När jag slutade med den för att se så gick jag vips ner 1kg på en dag, helt sjukt, men jag måste ju äta nått för smärtan i rygg och revben. Ja, där har man ju ont också, självklart och nu när jag skriver detta inser jag att jag missat telefontiden till sjukgymnasterna som tar emot samtal 30 min om dagen... absurt och man får inte lämna meddelande om att man vill boka en tid, utan man måste vänta in dessa 30 min.
Vi flyttar om 3 veckor och det kommer bli jag, sambon med min mamma som passar Olivia för min släkt är upptagen och hade redan bokat in jobb osv.. så det kommer ju bli perfekt eller inte.. fyfan, hur ska det gå till? Jag och sambon kommer ju få bära oss gråblåa! Men sånt är livet, det ska nog gå det med. Jag är en dålig vän för jag har inte hört av mig till nån på länge eftersom jag bara allmänt känner mig så jävla krass och trött på sverige, vintern, skolan .. urk! Nä.. idag var ingen bra dag, men jag ska se till att vända på resterna timmar och göra nått bra av dom, typ. Men alla har vi väl sånna dagar också och om ni läser det här kanske ni känner att "åh.. hon är mänsklig hon med" eller typ att det är okej att känna sig nere som människa, som förälder, som individ.
Ps. Texten i inläggen är lite större, går det lättare att läsa då?
