Min dotter!
Den bästa i mitt liv är du. Det går verkligen inte att beskriva, det går inte att beskriva kärleken man har till sitt eget barn. Jag skulle göra vad som helst för henne och bestiga berg om så behövdes. Jag är nästan den enda inom min vänskapskrets som skaffat barn i 24 års åldern och ibland tänker jag på hur svårt det är att förklara för andra hur livet förändras, för det gör det verkligen. Egentligen behöver det inte förklaras, men det är ändå annorlunda på så sätt att den som går först nu är inte jag, utan det är hon, den vackraste lilla prinsessan på jorden. Jag prioriterar henne, hennes rutiner och hennes lycka. När jag träffade en vän häromdagen som också har barn pratade vi om hur det här med att andra som inte har barn inte heller förstår. Och missförstå mig inte för det är inte konstigt att man inte förstår, jag trodde jag förstod innan, men det gjorde jag inte och det gör man inte innan man är där själv. Exempel 1. bara för att man har barn är man ingen torrboll, vi mammor går också gärna ut, fråga oss. Exempel 2. Man följer sitt barns rutiner och är bebis inte på bra humör orkar inte mamman heller. Exempel 3. Fråga inte bara mig hur jag mår, fråga oss för nu är jag inte en utan två i ett. Mitt barn och jag. Mitt barn och vår vardag. Glömmer du min dotter glömmer du mig också. Ja, livet blir annorlunda när man är mamma och det bästa av allt med att vara mamma är att det är det bästa av allt. Det blir inte bättre! Det finns ingenting bättre!
