Min vita vägg
Fick ett ryck idag och började måla i köket under tiden som Olivia sov. Det blev vitt, inte ovanligt, men allt för snyggt. Inte för att köket är av världsklass, men det blev betydligt bättre när den brun/beiga/latte-färgade väggen försvann. Kan typ stå i hallen och bara titta in i köket nu. Den väggen. Bara för fint. Om jag kunde sitta i soffan och se väggen... Ja, typ så bra tyckte jag om mig själv och min bedrift, men imorgon vet jag att det säkert är någonting annat på gång. I min värld står ingenting stilla, inte jag själv heller. Jag har stora problem med att bara sitta. Jag blir rastlös. Det kliar inte i fingrarna som alla säger, det kliar i hela mig. Jag känner sån stor oro i kroppen om jag inte får vara aktiv, så varje minut som är tom fylls alltid ut. Tro mig, det är inte så bra som det låter "åh.. önskade att jag inte var en soffpotatis och hade samma energi", men nej. Jag lider. Jag lider av att inte klara av att sitta i lugn och ro. Sen finns det saker som är mindre roliga att fylla tiden med, som mitt examinationsarbete. Ja, nu har jag skrivit min sista tenta någonsin, förhoppningsvis och idag började jag skriva på mitt examinationsarbete. Långt ord det där. Jag skriver om genus och jämställdhet på förskolan och om det kan vara så att förskollärarnas arbete med genus och jämställdhet utifrån materiella ting, så som leksaker, kanske gynnar pojkarna eller flickorna mer? Intressant. Faktiskt. Min lillstumpa här hemma är sjuk. Hon är förkyld och det påverkar alltid henne så mycket. Det räcker inte med lite snor och nysningar, utan hela hon blir som ett åskmoln. Hon virrar omkring och kan vara glad en sekund för att sedan slå ut alla leenden i världen, sätta sig ner pladask på rumpan och gråta. Sträcka armarna efter mamma och klänga kring mina ben, men det gör mig ingenting annat än att jag själv blir ledsen över att hon mår så dåligt. Så nu sover hon och stackars Alfons behöver väl gå ut på kissrunda, men han får vänta en stund så hon kan vakna upp av sig själv.
