Hjärnsläpp...
Blir man såhär tom i skallen några veckor innan man föder? Det känns om om jag lämnat min hjärna på huvudkudden varje dag jag kliver upp. Det startade väl för ca 2 veckor sen. Innan dess kunde jag väl klassa mig själv som "medelsmart", numera skulle jag passa in som "glömsk-klantig-osmart" och lite till. Under hela graviditeten har jag väl mer eller mindre varit ganska glömsk. Jag kan fråga sambon "när skulle du komma hem imorgon?", få svar på det och sen fråga 3 ggr till. Tillslut blev jag tvungen att säga "jag vet att jag har frågat tidigare, men jag kommer inte ihåg.. när skulle du komma hem imorgon?". ÄKTA GRAVIDITETSHJÄRNA tror jag. Motivationen till att ta in någonting i hjärnan ligger nere på noll. Jag sätter mig vid bordet, börjar läsa, markerar, känner mig duktig och sen efter 30 minuter vill jag bara fly bordet och landa i soffan.. gärna på magen, men det går ju inte. Fyfan va man är orörlig som gravid. Det har nog varit ett av de jobbigaste momenten. Jag känner mig som en val, en flodhäst, stor som ett hus.. jag flåsar som en gris och jag längtar så mycket efter att få sätta på mig lite vanliga kläder som inte glappar. Vet ni hur svårt jag har att sätta på mig min högra sko? DET ÄR ETT SKÄMT! Lilltrollet är, som jag säger, högercentrerad. Hon lägger sig gärna på höger sida om magen och när jag då ska sitta ner och sätta på mig skorna är det ett näst intill omöjligt projekt. Mina armar känns 10 cm för korta, nån som vill låna ut sina? Jag kan inte låta sambon snöra skorna heller, dels för att jag är envis och vägrar låta nån annan hjälpa mig och dels för att ingen annan än jag kan snöra mina skor på bästa sätt (kontrollbehov nr 1). Häromdagen sa min sambo till mig "men du måste släppa på dina kontrollbehov, du kan inte kontrollera allt".. Nej, det kan jag ju inte, men jag kontrollerar gärna så mycket jag kan och gärna lite till om det går. Sån är jag. En envis jävel med kontrollbehov.. stackars barn och stackars sambo!
