Jag delar med mig av mig själv.
Tja! Vissa dagar känner jag mig helt nedstämd och andra känner jag mig lyrisk av lycka, ungefär som att jag skulle klara av att bestiga ett berg och jag får en känsla av att jag kan allt bara med vilja. Ibland kan det skifta, inte bara från dag till dag, utan också från timmar under dygnet. Imorse när jag gick hemifrån fick jag den där obehagliga känslan av att allt är upp-och-ner. Jag ville bara vrida mig ut ur mit eget skinn och när jag stod och väntade på tunnelbanan fick jag den där jävla ångesen igen. Jag får en känsla av att andningen blir svårare, jag kippar efter luft, en känsla av oduglighet och meningslöshet slår mig i ansiktet som en plåthandske. Så jag läste lite på "ångestattacker" när jag ändå satt på tunnelbanan och det jag känner stämmer in. Inte att jag vill dö eller att jag kommer att dö, men de andra symptomerna stämde väl ganska bra överens. Men jag har liksom accepterat det, jag är härdad från stressen. Man vänjer sig aldrig, de kommer jag inte göra, men jag måste hitta ett sätt att hantera det. Jag får hjärtklappningar, precis som det står, det känns som hjärtat försvinner in i ett hål och pulsen stannar av. Det är en sjuk känsla faktiskt, det är nästan så att man tror att man faktiskt inte har nån hjärtfunktion.
Men så några timmar senare ändrar jag humör. Nu är jag på toppen, jag har bestigit berget och jag känner ett lyckorus! Visst är det sjukt? Hur det kan vara så? Då ställer man sig frågan, är det fel på mig? Är jag konstig? Eller inbillar jag mig? Jag kanske tar det på för stort allvar samtidigt som jag inte tar det på allvar alls eftersom jag är expert på att skratta bort någoning jag vill förtränga? Det har jag upptäckt den här veckan, man lär sig någoning nytt varje dag. Jag menar, jag är ju inte deprimerad, för vad klassas in som deprimerad? När jag tänker på en person som är deprimerad ser jag en människa som inte vill leva längre, som har gett upp hoppet om livet, gråter eller inte gråter för att tårarna är slut, förtränger eller visar ytligt att han/hon inte mår bra osv? Jag tänker på den tiden när jag låg i sängen i Norrtälje och inte ens kunde finna en mening med att kliva upp ur sängen? Det finns inga faktorer i mitt förhållande, i min familj eller bland mina vänner som inte är bra. Allt är bara superbra på den fronten, men man vill ju inte se sitt personliga "jag" som den misslyckande faktorn. För jag är ju den jag vill vara idag? Jag är mig själv igen och det skulle jag kunna hugga av mina ena fot på att jag verkligen är. Så då tänker jag på vilka faktorer i mitt liv som gör att jag mår som jag gör? Ja, det är ju skolan. Allt strul med kurser och jobb som aldrig går ihop får mig att må piss.
Jag skrev en "att göra lista" när jag kom hem och kom även på att jag skrev en för några dagar sen. Jag lyckades fylla mer än halva A4:a pappret på saker jag måste göra och då eliminerar vi "städa, tvätta" och sånna dumma saker. Nu menar jag saker som att "ringa CSN, kontaka skolan, söka kurser, köpa böcker" och andra saker. Den här gången fyllde jag halva A4:a sidan med helt nya saker jag-måste-göra och det är DET som gör mig stressad. Att jag aldrig kan få en lugn stund. Och då tänker jag såhär: "men alla är stressade nuförtiden, det är ingen skillnad för dig din barnsliga lilla skitunge som tycker så synd om dig själv". Så jag tillåter alltså inte mig själv att tycka att jag har mycket att göra, eftersom jag anser att jag förmodligen då har mindre saker att göra än alla andra och att jag bara är patetisk om jag ska sitta och skylla på att jag är stressad.
Därför kör jag på. Jag kör på i 180, skaffar mig lie ångestattacker då och då, trycker i mig ipren och alvedon som om de vore lördagsgodis varje dag, smörjer in med lite voltaren-gel, håller ganska tyst om mina djupaste känslor = stress, ångest-tankar för andra och bara försöker mata mig igenom allt. Vad kommer jag fram till? Ingenting. Att jag förmodligen inte ens vill publicera allt jag skrivit nu, men kommer göra det ändå? Varför vill jag inte? Jo, för jag känner att det utåt sätt kommer få mig att framstå som misslyckad? Men jag är inte misslyckad och jag ska inte ens behöva skriva det? Jo, men allt går runt i en ond cirkel. Jag vill helst glömma och klicka radera, precis som jag gör med min stress. För det är väl ändå där det bottnar? Att jag är sönderstressad, redo att gå in i väggen? Nej, det är jag nog inte tillräckligt klacificerad för att göra.. för åter igen, vad är tillräckligt stressad för att vara mer stressad än andra?
Men så några timmar senare ändrar jag humör. Nu är jag på toppen, jag har bestigit berget och jag känner ett lyckorus! Visst är det sjukt? Hur det kan vara så? Då ställer man sig frågan, är det fel på mig? Är jag konstig? Eller inbillar jag mig? Jag kanske tar det på för stort allvar samtidigt som jag inte tar det på allvar alls eftersom jag är expert på att skratta bort någoning jag vill förtränga? Det har jag upptäckt den här veckan, man lär sig någoning nytt varje dag. Jag menar, jag är ju inte deprimerad, för vad klassas in som deprimerad? När jag tänker på en person som är deprimerad ser jag en människa som inte vill leva längre, som har gett upp hoppet om livet, gråter eller inte gråter för att tårarna är slut, förtränger eller visar ytligt att han/hon inte mår bra osv? Jag tänker på den tiden när jag låg i sängen i Norrtälje och inte ens kunde finna en mening med att kliva upp ur sängen? Det finns inga faktorer i mitt förhållande, i min familj eller bland mina vänner som inte är bra. Allt är bara superbra på den fronten, men man vill ju inte se sitt personliga "jag" som den misslyckande faktorn. För jag är ju den jag vill vara idag? Jag är mig själv igen och det skulle jag kunna hugga av mina ena fot på att jag verkligen är. Så då tänker jag på vilka faktorer i mitt liv som gör att jag mår som jag gör? Ja, det är ju skolan. Allt strul med kurser och jobb som aldrig går ihop får mig att må piss.
Jag skrev en "att göra lista" när jag kom hem och kom även på att jag skrev en för några dagar sen. Jag lyckades fylla mer än halva A4:a pappret på saker jag måste göra och då eliminerar vi "städa, tvätta" och sånna dumma saker. Nu menar jag saker som att "ringa CSN, kontaka skolan, söka kurser, köpa böcker" och andra saker. Den här gången fyllde jag halva A4:a sidan med helt nya saker jag-måste-göra och det är DET som gör mig stressad. Att jag aldrig kan få en lugn stund. Och då tänker jag såhär: "men alla är stressade nuförtiden, det är ingen skillnad för dig din barnsliga lilla skitunge som tycker så synd om dig själv". Så jag tillåter alltså inte mig själv att tycka att jag har mycket att göra, eftersom jag anser att jag förmodligen då har mindre saker att göra än alla andra och att jag bara är patetisk om jag ska sitta och skylla på att jag är stressad.
Därför kör jag på. Jag kör på i 180, skaffar mig lie ångestattacker då och då, trycker i mig ipren och alvedon som om de vore lördagsgodis varje dag, smörjer in med lite voltaren-gel, håller ganska tyst om mina djupaste känslor = stress, ångest-tankar för andra och bara försöker mata mig igenom allt. Vad kommer jag fram till? Ingenting. Att jag förmodligen inte ens vill publicera allt jag skrivit nu, men kommer göra det ändå? Varför vill jag inte? Jo, för jag känner att det utåt sätt kommer få mig att framstå som misslyckad? Men jag är inte misslyckad och jag ska inte ens behöva skriva det? Jo, men allt går runt i en ond cirkel. Jag vill helst glömma och klicka radera, precis som jag gör med min stress. För det är väl ändå där det bottnar? Att jag är sönderstressad, redo att gå in i väggen? Nej, det är jag nog inte tillräckligt klacificerad för att göra.. för åter igen, vad är tillräckligt stressad för att vara mer stressad än andra?
