Babbel
Idag gick jag iväg på min första VFU-dag och vad ska man säga? Pedagogerna var fantastiskt snälla, men jag kände inte alls någon slags gnista i mig själv som automatiskt skulle tändas, typ "ja, det här är vad jag vill göra". Istället sneglade jag på klockan hela tiden och önskade att tiden bara skulle flyga förbi. Jag vill inte skriva öppet om förskolan, det håller jag för mig själv, men jag kan säga att jag utan tvekan fick en känsla av att förskolan i Norrtälje var tusen, miljarder gånger bättre på alla sätt och vis. Jag vet om det har väckts en tanke inom mig att jag konstant försöker fly det jag gör? Jag har fortfarande inte hittat "DET" som jag verkligen vill göra resten av mitt liv och då försöker jag hela tiden fly situationen med att hitta nya jobb eller annat plugg. Visst, vad ska man göra då? Klart man måste göra någonting, men ibland vore det skönt att bara få ligga på latsidan och verkligen få känna efter vad det är man vill.
Jag önskade att det fanns en kombination där jag kunde få läsa min matematik i min takt och klara av den, ha ekonomin för att ta körkort och få det avklarat, läsa upp lite andra betyg så att jag kan söka vad jag vill och sen ta min utbildning i den takt som jag känner mig redo och färdig med allt annat. Istället är jag en person som flyr hela tiden och samtidigt försöker göra tusen saker. Jag försöker plugga heltid på universitetet samtidigt som jag söker jobb för att jag inte har nått i mars och vill så gärna fixa matematiken till sommaren och gärna ta körkort också. Jag vet att man måste acceptera att det inte alltid är möjligt att göra allt, men jag har svårt att göra det eftersom jag så gärna vill komma någonstans med livet. Förstår ni vad jag menar? Jag kan inte göra allt samtidigt, men det finns aldrig pengar eller tid att göra några saker i taget heller. Jag kämpar som en idiot hela tiden och jag får ingenting utav det heller känns det som.
Idag är jag stressad, det märks på min ena ansiktshalva. Det spänner i käken på vänster sida hela tiden och en dov huvudvärk ligger där och trycker. Min rygg och nacken börjar kännas spänd. Usch.. jag hatar det. Ingetning hjälper heller.. inte huvudvärkstabletter, ingenting. Jag vill inte gå tillbaka till förskolan imorgon, men jag har inget val. Mitt i min panikartade flykt känner jag för att hoppa av kursen redan imorgon, bara när det är 3 veckor kvar och ringa mitt gamla jobb och säga "ja tack, jag kommer gärna tillbaka". Jag spånar på att klara av restaurangbranschen i alla fall i några månader, boka körlektioner och ta körkort under våren samt plugga kurser på egen hand och tenta av. Fattar ni hur det snurrar i mitt huvud? När jag förra veckan sa "nej tack, inte restaurang, jag ska söka administrativt arbete och om jag inte får nått så läser jag mobbningskursen som jag kommit in på. Vilken lösning är bäst? Jag har inga andra val heller just nu. Åhh, superångest!
Jag vill prata med någon också, men alla är väl trötta på mitt tjat om jobb och utbildning, nu känner jag mig väl mer eller mindre ensam om situationen. Jag får bolla med mig själv. Jag förstår alla andra, samtidigt som jag inte gör det. Jag vill inte kräva nån som lyssnar, men jag vill ändå gärna att nån gör det. Jag vill ha någon som lyssnar, ger feedback, peppar och inte suckar när jag ändrar mig hela tiden. Det är alltid jag som lyssnar och peppar, men det är för att jag gillar att lyssna. Det spelar ingen roll om nån pratar om samma sak tusen gånger om, jag vill gärna lyssna ändå och säga mitt. Men alla är vi olika.
Ibland känner jag mig som ett barn. Jag vill bara lägga mig ner på marken, sparka lite och gråta en skvätt. Sätta mig i hörnan, korsa armarna och vägra allt, för det kan barn göra. Sen får man glass. Nu är jag vuxen, jag har räkningar att betala, jag kan inte gråta, det är bara att bita i det sura äpplet, det finns plikter, regler att följa, papper att fylla i, telefonsamtal att ringa, prestationsångest, mål att sätta upp, hund att ta hand om, lägenhet och allt annat som följer med i termen "vuxen". Jag vill inte backa tillbaka, jag vill inte förlita mig på någon annan, men ibland vill jag bara vara det där skrikande barnet i affären, men vem har inte sånna stunder?
Jag önskade att det fanns en kombination där jag kunde få läsa min matematik i min takt och klara av den, ha ekonomin för att ta körkort och få det avklarat, läsa upp lite andra betyg så att jag kan söka vad jag vill och sen ta min utbildning i den takt som jag känner mig redo och färdig med allt annat. Istället är jag en person som flyr hela tiden och samtidigt försöker göra tusen saker. Jag försöker plugga heltid på universitetet samtidigt som jag söker jobb för att jag inte har nått i mars och vill så gärna fixa matematiken till sommaren och gärna ta körkort också. Jag vet att man måste acceptera att det inte alltid är möjligt att göra allt, men jag har svårt att göra det eftersom jag så gärna vill komma någonstans med livet. Förstår ni vad jag menar? Jag kan inte göra allt samtidigt, men det finns aldrig pengar eller tid att göra några saker i taget heller. Jag kämpar som en idiot hela tiden och jag får ingenting utav det heller känns det som.
Idag är jag stressad, det märks på min ena ansiktshalva. Det spänner i käken på vänster sida hela tiden och en dov huvudvärk ligger där och trycker. Min rygg och nacken börjar kännas spänd. Usch.. jag hatar det. Ingetning hjälper heller.. inte huvudvärkstabletter, ingenting. Jag vill inte gå tillbaka till förskolan imorgon, men jag har inget val. Mitt i min panikartade flykt känner jag för att hoppa av kursen redan imorgon, bara när det är 3 veckor kvar och ringa mitt gamla jobb och säga "ja tack, jag kommer gärna tillbaka". Jag spånar på att klara av restaurangbranschen i alla fall i några månader, boka körlektioner och ta körkort under våren samt plugga kurser på egen hand och tenta av. Fattar ni hur det snurrar i mitt huvud? När jag förra veckan sa "nej tack, inte restaurang, jag ska söka administrativt arbete och om jag inte får nått så läser jag mobbningskursen som jag kommit in på. Vilken lösning är bäst? Jag har inga andra val heller just nu. Åhh, superångest!
Jag vill prata med någon också, men alla är väl trötta på mitt tjat om jobb och utbildning, nu känner jag mig väl mer eller mindre ensam om situationen. Jag får bolla med mig själv. Jag förstår alla andra, samtidigt som jag inte gör det. Jag vill inte kräva nån som lyssnar, men jag vill ändå gärna att nån gör det. Jag vill ha någon som lyssnar, ger feedback, peppar och inte suckar när jag ändrar mig hela tiden. Det är alltid jag som lyssnar och peppar, men det är för att jag gillar att lyssna. Det spelar ingen roll om nån pratar om samma sak tusen gånger om, jag vill gärna lyssna ändå och säga mitt. Men alla är vi olika.
Ibland känner jag mig som ett barn. Jag vill bara lägga mig ner på marken, sparka lite och gråta en skvätt. Sätta mig i hörnan, korsa armarna och vägra allt, för det kan barn göra. Sen får man glass. Nu är jag vuxen, jag har räkningar att betala, jag kan inte gråta, det är bara att bita i det sura äpplet, det finns plikter, regler att följa, papper att fylla i, telefonsamtal att ringa, prestationsångest, mål att sätta upp, hund att ta hand om, lägenhet och allt annat som följer med i termen "vuxen". Jag vill inte backa tillbaka, jag vill inte förlita mig på någon annan, men ibland vill jag bara vara det där skrikande barnet i affären, men vem har inte sånna stunder?
